Jag Är Jason.

Jag Är Jason.

Vem Är Du?

 

Jesper Shuja

 

Debatt: Att äta djur eller att inte äta djur

En viktig debatt i vårt postmoderna samhälle är frågan kring om vi bör eller inte bör äta djur. I min åsikt och förståelse lär frågan bli en av de största under 2000-talet. Detta grundar sig i det faktum att vår planet och miljö inte kommer att överleva en fortsatt liknande utveckling i relation till det enorma resurskrävande projekt som djurindustrin är. (Ja, det kanske är en sanning med modifikation. Vår planet lär överleva. Troligare är det att vi inte lär göra det om vi fortsätter i denna takt). Helt enkelt är det inte en hållbar utveckling. Till och med mina fjärdeklassare upp till sexan vet detta då de har arbetat med hållbar utveckling under terminens gång. Det påverkar inte enbart vår miljö i form av förstörelse i naturen, men det påverkar även världens fattiga. Klyftorna blir bara alltmer tydliga.

Därtill kommer att människors hälsa, i västvärlden, blir allt sämre. Hjärt- och kärlsjukdomar skjuts i höjden och det tycks kvittar hur mycket pengar vi fördelar och skänker till fonder så ter det sig så om vi inte är närmare att lösa cancergåtan (är det verkligen en gåta?). Och då ska vi inte ens nämna frågan om diabetes och flertalet autoimmuna sjukdomar (vilket jag ändå tycks lyckas med).

Utöver allt detta så har vi den mycket gamla och klassiska dilemmat kring ”är det verkligen moraliskt rätt att äta djur?”.

Här har ni en mycket intressant debatt kring fenomenet om man bör eller inte bör äta något med ett ansikte. Debatten tar upp liknande funderingar som jag har nämnt ovan. (Om ni inte orkar se hela, så spola fram till 01:30, då det är enbart ca: 14 minuter kvar. Då får ni höra de båda lagens slutargument).

Dr. Neal Barnard, en av tungviktarna kring näringsforskning. 

Om ni har sett debatten, vilket lag anser ni ha de starkaste argumenten?

Jesper Shuja 

Att vara lärare

Sedan hösten 2012 har jag både arbetat och pluggat för att nå mitt mål: nämligen att äntligen bli behörig lärare (har arbetat som lärare under flera år). Det har periodvis varit slitsamt då läraryrket tenderar att stundtals vara tämligen tungt med eller utan studier vid sidan om.

Idag fick jag reda på att jag fått högsta betyg på mitt examensarbete vilket glädjer mig stort! På något vis känns det som en bekräftelse på att den senaste tidens påfrestningar har varit värt det. Lön för mödan som vissa brukar säga. Jag brukar aktivt försöka hålla mig ifrån att ”klappa” mig själv på axeln, då jag inte vill bli alltför narcissistisk. Men stundtals måste väl alla få unna sig lite hybris, eller vad tror ni?

Nu återstår endast en kurs kvar: Att vara lärare. Ironiskt nog mot bakgrund av att jag redan är en lärare.

Jesper Shuja 

”Invandrare betalar mer till samhället än de får tillbaka”

Jag är tvungen att lägga upp hela denna artikel då den gör mig så glad i ljuset av SDs alla anhängare och alla de individer som kontinuerligt klagar på att invandringen kostar samhället pengar. Så här skriver Henrik Brors på DN:

BRYSSEL. Invandrarna betalar mer till samhället än de får tillbaka. Det visar den första internationella rapporten om invandringens ekonomiska följder i Sverige och övriga industriländer.

Det är OECD, den internationella samarbetsorganisationen, som gjort denna politiskt kontroversiella undersökning i 27 länder. Invandringen är en het fråga i de flesta länder, där partier som vill stoppa eller kraftigt begränsa möjligheten för flyktingar och arbetskraftsinvandrare att få uppehållstillstånd hävdar att samhället skulle tjäna stora belopp på en sådan politik. I Sverige har Sverigedemokraterna i flera år krävt en statlig utredning om invandringens kostnader.

OECD har i sin stora undersökning jämfört vad invandrarhushållen betalar in i skatter och avgifter med vad de kostar i form av socialbidrag, pensioner och annan samhällsservice. Nettot blir ett plus för samhället i de flesta av de 27 länderna, med ett genomsnitt på drygt 3 000 euro per år (26 000 kronor) och hushåll.

Även i Sverige bidrar invandrarna mer till stat och kommun än de får tillbaka. Enligt OECD blir det ett plus för samhället på någon tusenlapp per år.

Det största samhällsvinsten på invandrarhushållen gör Schweiz med cirka 15 000 euro.

Det är bara i fem av de 27 länderna där invandrarna är en nettokostnad för samhället, däribland det stora invandrarlandet Tyskland. Men det beror på de höga kostnaderna för pensioner till invandrare som kom efter andra världskriget från Östeuropa med tyska pass. Räknas pensionerna bort går invandringen med ett stort plus i Tyskland.

OECD har även tittat på inkomster och kostnader för de invandrare som inte har medborgarskap med motiveringen att den politiska debatten i många länder skiljer på ”utlänningar” och ”invandrare”. Den beräkningen visar att dessa hushåll är mer lönsamma för samhället än hela gruppen invandrare.

För ”utlänningarna” blir det ett plus på cirka 6 000 euro för samtliga undersökta länder, och ett plus på nära 5 000 euro i Sverige. Skillnaden beror främst på lägre kostnader för pensioner.

OECD-rapporten baseras på uppgifter för åren 2007-09, före den djupa finanskrisen. Men OECD har också undersökt följderna av finanskrisens första år. Den jämförelsen visar att finanskrisen sänkte invandrarhushållens bidrag till samhället med cirka 1 000 euro per år, ungefär lika mycket som övriga hushåll.

Men i några länder ökade oväntat invandrarnas bidrag till samhället. I Sverige räknar man med ett plus på cirka 800 euro, medan nettobidragen från övriga hushåll minskade ungefär lika mycket. Enligt OECD beror det här på att många invandrare inte har lika starkt socialt skyddsnät som övriga medborgare, samtidigt som många invandrare började arbeta mer för att kompensera för krisens följder.

Kan det bli tydligare än så här?

Jesper Shuja

Lärare gör skillnad

Ibland känns det som om vårt samhälle har glömt bort hur viktigt det är med lärare. Ibland är det även så att vi lärare själva glömmer bort hur viktigt vårt arbete är. För vissa elever kan det vara skillnaden mellan att hamna på kriminalitetens bana eller bli nästa generations ledare.

Här har ni en intressant reklamkampanj för lärare:

 

En lärare gör skillnad, och det måste vi och alla andra komma ihåg!

Jesper Shuja 

Forks over knives: Varning, det här kan rädda ditt liv

Om det är en dokumentär ni ska se i år så är det Forks over knives. Utan tvekan var denna filmen en av de största inspirationerna till varför jag valde att redan nu gå över till en helt vegetabilisk kost, m.a.o. utan att tillsätta några animaliska produkter. Till skillnad från många andra dokumentärer, som behandlar vegetabilisk kost, så ligger inte fokus på de olika moraliska dilemman som existerar med att äta djur, även om den nuddar vid det. Uteslutande är fokus på människans hälsa och den näring som vi får i oss genom vår kost.

Det som imponerar mest på mig är den oerhört starka forskning som står bakom denna dokumentär (en forskning som jag i nulägget själv läser mig djupare in på). T. Colin Campbell, Professor Emeritus, är en av de tunga namnen bakom filmen och anses vara en av de främsta, om inte den främsta, inom näringslära. Inte bara har han arbetat med frågor kring protein och vår hälsa i över 50 år, utan han har även publicerat Kina Studien, 20 år långt forskningsprojekt, som anses vara den största forskningsrapporten kring människors påverkan av matvanor. Utöver Campbell har vi Caldwell Esselstyn Jr, läkare och forskare, som har under många år arbetat med patienter, hjärt-och kärlsjukdomar, som ansetts vara utan hopp men ändå lyckats få dem till maximal hälsa med hjälp av en vegetabilisk diet. Sedan har vi John A. McDougal, läkare och forskare, som lyckats hjälpa  b.la. cancerpatienter att bli av med sin cancer helt och hållet enbart med hjälp av en vegetabilisk kost. Även andra forskare presenteras.

Budskapet med hela dokumentären är att du kan:

• undvika hjärt- och kärlsjukdomar helt och hållet, eller återgå till bra hälsa om du redan har problem
• undvika de flesta cancer sorter eller om du har den att i många fall få den att att försvinna helt
• bli helt och hållet av med diabetes II (en process som går mycket snabbt. Förbättrar även situationen för människor med diabetes I )
• kan förhindra eller behandla kroniska sjukdomar (reumatism, artrit, demens m.fl.)

Kontentan är att du kan förhindra eller behandla de flesta kända sjukdomar, och i många fall även bli av med dem, med hjälp av kost, då specifikt en nyttig, allsidig vegetabilisk kost. Kanske är det så att vi faktiskt inte behöver få mer och mer smärtor enbart för att vi blir äldre, utan att vi de facto kan få leva ett värdigt och smärtfritt liv, m.a.o. en mycket högre livskvalité.

Om ni är oroliga för att forskningsrabblet ska bli jobbigt att följa, så har jag goda nyheter, de gör det väldigt lättförståeligt med hjälp av lättförstådda animationer m.m. som tydliggör vad som sker i kroppen och psyket. Det kan även tilläggas att själva boken Forks over knives låg på toppen av New York Times bäst säljande lista, just nu på 8:e plats. Boken innehåller även 125 recept.

Förstår att många av er säkerligen ställer er skeptiska till denna information, källkritik är alltid viktigt. Men innan ni väljer att frångå denna vitala information och forskning, varför inte se dokumentären och därefter bilda er en egen uppfattning? Det kan tyckas att vi alla har så mycket mer att vinna på detta än vad vi har att förlora. Här har ni en trailer:

Det tog mig ett tag innan jag fattade poängen med titeln, ”Forks over knives”, men den ter sig tämligen logisk om man tittar på bilden, det är bättre att äta hälsosamt med gaffeln än att hamna under kniven.

Jesper Shuja 

Nytt kapitel i mitt liv: Veganism

Idag är en historisk dag, det är dagen då jag avslutar min  vegetariska livsstil och påbörjar ett nytt kapitel i mitt liv, nämligen en vegansk livsstil. Ingen mer traditionell Pizza eller glass, ingen mer Marabou mjölkchoklad och inga fler tårtor eller bakelser gjorda på mjölk och ägg. Till viss del känns det skrämmande, men den rädslan överskuggas av känslan av att det känns rätt, för mig, på alla nivåer. Det må låta som jag förlorar en massa olika alternativ i kostväg, men sanningen är den att jag anser att jag tvärtom förvärvar massa nya alternativ och idéer, något som känns ytterst spännande.

Det kan tänkas att det svåra med den veganska livsstilen är maten, men det är den sociala biten som kan, mot förmodan, vara den mer besvärligare aspekten. Under 10 år som vegetarian tog de ändlösa frågorna aldrig slut. Det i sig var inget problem, då jag tycker om att diskutera kost och hälsa, problemet grundar sig på de människor som har ställt samma frågor under flera år och fortsätter med det. Typ ”får du tillräckligt med protein”, ”varför äter du inte kött, det är naturligt, det är så gott”, ”hur vet du att växter inte har känslor”. När det väl kommer till kritan så kan jag leva med de frågorna, och som nämnt tidigare så kan jag de facto tycka att det är rätt kul, speciellt om frågorna ställs på rätt sätt, nyfikenhet osv.

Men det riktiga stora problemet är utanförskapet, att man upplevs som annorlunda, konstig, löjlig och arrogant. Den arroganta delen kan jag dock hålla med om, speciellt när mitt tålamod tryter, då lär jag använda all min kunskap i ett och samma svep och kasta all vetenskap och forskning i nyllet på någon. Tämligen kontraproduktivt, men känns ofta ganska bra i ögonblicket. Det är en strategi som jag fortfarande arbetar på, och troligen har jag en hel del kvar att arbeta med. Som jag nyligen diskuterade med en god vän, om en person slutar lyssnar på en, då lär budskapet knappast nå fram.

I slutändan handlar det om respekt, från allas håll. Har man det så vet man vem som är ens ”sanna” vänner. Det må vara svårt för mig, periodvis, att förstå de människor som inte alls vill diskutera sina kostval och dess konsekvenser för omgivningen, som inte ens vill reflektera över dem, men det är viktigt att jag försöker ge dem utrymme att göra det valet, även om det känns svårt.

Som med allt så finns det en chans att mina handlingar leder till konsekvensen att vissa människor skjuter bort mig, och det får jag i så fall leva med. Trots allt är det mig själv som jag måste leva med, 24 timmar om dygnet, även om det inte alltid är så lätt. Men om jag slutligen får lov att spä på min hybris, så lever jag ändå i gott sällskap, eller vad tror ni?

 

Spännande tider väntar!!!

 

Jesper Shuja 

Ett afrosvenskt perspektiv på frågan om ordet ”negerboll”

För någon vecka sedan diskuterade jag människors upprördhet över att inte få lov att använda sig av laddade ord såsom ”negerboll” m.fl. (Kalle Ankans stereotypiska jul). Poängen är att många människor tycker att det är löjligt att någon ska ta illa vid sig enbart p.g.a. ett ”oskyldigt” ord. Som jag tror att vi har tidigare varit inne på så finns det inga oskyldiga ord, då hur ord upplevs är högst subjektivt.

Personligen tycker jag det hade varit intressant att få höra hur en person med afrikanska rötter upplever dylika ord, just därför delar jag med mig av ett brev Peter Towers skrev till en Facebookkommentar. Kommentaren som han snart skulle besvara lät som följande:

Förstår inte varför nån skulle ta illa upp av ordet negerboll… isåfall har dom egna problem dom borde ta hand om istället för att vilja få lite exponering i nån tidning eller liknande.

Här har ni hans insiktsfulla och utförliga svar:

Ja du, vilken psykologisk insikt du verkar ha vad gäller bruna och svarta svenskars sinne. Det vore väl käckt om du kunde vara språkrör för oss som är bruna och svarta eftersom vi inte vet vad vi själva vill och bara är ute efter uppmärksamhet.

För någon uppmärksamhet fick vi ju knappast när vi växte upp. Förutom då av raggarna som jagade mig hem ifrån skolan under två års tid för att de ville bonka negerdjälven, de övriga ständiga negerdjävleskommentarerna, uppmaningen att åka ”hem”, jag vet inte till vad, något fiktivt negerland kanske. Eller min favorit ifrån min kapten i lumpen när jag tjänade mitt land, som högst medvetet och respektlöst gentemot en hel kontinent använde ordet neger i negativ mening när han talade om afrikanska soldater. Eller när han tillät andra soldater att säga neger till mig när det hettade till, utan åtgärd (å andra sidan tillät han mig att slå den andre killen på käften, så det var ju iof rättvist.). Synd bara för de ”negrerna” som inte kunde ta för sig…

Du vet, det funkar inte så bra för bruna och svarta svenskar att å ena sidan bli kallad för negerdjävel och negerhora för att sedan helt släppa den både historiska och omedelbara negativiteten i den benämingen som uppfunnits av europeiska människor och helt glatt gå och fika på en ”negerboll”. Det är inte heller så kul när man har barn och läser om finurliga Emil, starka Pippi, och obstinata Lotta och om prinsessor med långt hår men där varje bild av ”negrer” är som en hoper hjälplösa kuredutter, en slags barnmänniskor som inte klarar sig utan Pippis pappa. Eller som den tokroliga svarta pickaninnydockan i Tomtens Julverkstad som säger ”Mami” med skrovlig röst men där den blonda dockan i kontrast är blond, söt, och säger Mommy ”med den ljuvaste lilla stämma.

Det finns alltså ett postkolonialt bildspråk vars tradition Sverige också förvaltar som inte ens jag själv var medveten om förräns jag flyttade ifrån Sverige och började tala om svenska traditioner och minnen med folk som inte är ifrån Sverige. Människor som inte tycker det är självklart att choklad kan beskrivas som ”neger” eller att kineser skall återges som på de svenska Kinapuffarna. Detta stereotypa bildspråk har sitt ursprung i USA och kom till under en tid då svarta inte ens kunde använda samma toalett som en vit människa under de amerikanska Jim Crow lagarna som inte försvann förräns 1965. Efter andra världskriget demoniseradesJapaner som gula och fula människor med stora tänder och det satt i under vietnamkriget likväl. Ungefär som Islamister beskrivs idag med bombturbaner och som notoriska kvinnohatare. Dessa rasistiska symboler har sedermera övergetts i USA till folk med afrikansk och asiatisk börds lättnad. Muslimerna kämpar fortfarande. Hur är det att ständligt bli missrepresenterad? En bra jämförelse kanske kan vara att som en vit tysk ständigt behöva bli associerad som nazist. Som lite kuriosa kan nämnas att den sista tvångssteriliseringen av en Samisk kvinna begicks 1967 som en del i en etnisk rensning i Norden, så det är inte så att vi i Norden är oskyldiga till historisk och brutal rasism.

Så vad menas det med ”ett postkolonialt bildspråk”, och uttryck som ”vit normavitet” och andra akademiskt klingande dängor. Som ett exempel på vit normativitet låt oss tala om hår. För en lite tjej som växer upp, en ”negerunge” som hon kanske skulle beskrivas av dig och andra (min dotter), hennes bild av vad som är vackert, likt många andra småtjejer, är långt hår. Redan nu vid 4 års ålder gråter hon ofta och är upprörd över att hon inte har samma vackra ”prinsesshår” som hennes kinesiska, indiska och europeiska kamrater (vi bor i Norra Kalifornien i ett av de mest multikulturellt koncenterade områdena i USA). Nästan varje kväll när hon tar av sig sin tröja drar hon den över huvudet, låter hon tröjan sitta kvar så att den hänger ”som hår”, och frågar sedan upprepat, uppmanat bekräftande, ”titta vilket vackert lång hår jag har pappa”. Det kan låta som en liten grej och hade kanske varit det om det hänt några gånger. Men det är nästan varje dag i snart ett halvår och det är hjärtskärande som förälder. Visst, det kommer att gå över, men just vetskapen om att hon gör detta för att hon inte ser sitt eget hår som vackert för att det har en annan karaktär är tråkigt. Sorligt, t.o.m

Även den svarta Disneyprinsessan har långt böljande hår. För att få ett sådant hår när man är av afrikansk börd får man antingen shocka det med kemikalier (straight perm) och eller använda s.k. ”hot combs”, värma upp håret och lösa upp krullorna med med hjälp av vaselinliknande hårprodukt, vilket tar flera timmar om dagen (vilket min farmors generation gjorde regelbundet för att inte se för mycket ut som ”negrer”). Det är en tradition som pågår än idag världen över, framför allt i södra USA. M.a.o. svarta människors naturliga utseende ses som alltför ”kurreduttit”, primitivt och ”outbildat”. Svarta kvinnor spenderar hundratals, ibland tusentals dollar i månaden för att dölja sitt afrikanska hår. En perm kostar ca $500 gången och många går varje vecka och fixar håret.

Så där har du ”neger” associationen för en kulturellt svensk människa av delvis (amerikansk) afrikansk börd. En annan åsikt än din egen. Vilken tycker du skall befrämjas? Ditt eget påstående där du redan beslutat för oss vad vi tycker och att vi själva skall tampas med ”våra problem”? Eller finns det utrymme för andra åsikter?

Du har dock rätt i att vi har problem. Tyvärr kan jag inte fixa dem själv och det funkar inte längre att knyta näven i fickan, svälja hårt och hålla käften? Jag har provat det i nu snart 40 år… det blir allt svårare kan jag säga.

Jag tänker så här, kanske det inte är en så stor grej att sluta använda ordet ”neger” eftersom det är både utdaterat, numera utjatat och helt enkelt förolämpande såsom det uppfattas av oss själva. Vad säger du?

Personen som hade skrivit den ytterst dubiösa kommentaren på Facebook svarade:

orkar inte läsa din uppsats just nu, men menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll

Jag har sagt det innan och säger det igen, varför inte bara sluta använda ord som så uppenbarligen upplevs som kränkande för olika människor, inklusive författaren till denna blogg. Att ta strid och stå för något man tror på är beundransvärt, men är detta en strid man vill verkligen lägga energi på, en strid som bidrar till att andra människor känner sig som andrahandsmänniskor?

Jesper Shuja 

Sverigedemokraterna: ”Sanningen kommer alltid fram”

Alltsedan SD kom in i riksdagen 2010 manifesterade sig en djup besvikelse inom mig, på många sätt förlorade jag tron på människans kapacitet att förändra sig. Vid tidpunkten studerade jag på ett mastersprogram i historia, min vardag bestod av att analysera och förstå olika historiska utvecklingar. De associationer som jag såg direkt var hur den antisemitiska rörelsen satte fart under slutet av 1800-talets Tyskland och Österrike. Den riktigt stora utvecklingen kom inte igång förrän efter början av 1920-talet när nazisterna kom till makten. Då dröjde det inte många år innan världen förstod vad som hade hänt, nämligen att miljoner judar, romer, handikappade m.fl. hade dött i de nazistiska koncentrationslägren för att inte glömma bort de åtskilliga miljoner människor, från hela världen, som dog p.g.a. kriget.

Det är svårt som historielärare att inte se dessa paralleller. Men det ter sig svårare som medmänniska att stå och se på hur många individer idag som inte verkar koppla samma sak som jag. Att det de facto fanns så många människor i vårt land som röstade på detta uppenbart rasistiska parti. För det finns väl inte många i dagens Sverige som faktiskt skulle vilja öppet påstå att SD inte är rasistisk, mot bakgrund av all de ”tecken” som vi har sett under de sista två åren. Om det är någon som behöver tydligare bevis så har ni SD:s toppolitiker Erik Almqvists och Kent Ekeroths ”vackra” uttalanden såsom den redan klassiska ”skit i den lilla horan”, ”Blatte-lover”, ”fitta” och min personliga favorit ”Bete dig som en svensk”. Titta på följande film och avgör själva.

Något som jag skulle vilja fråga Almqvist och hans partikamrater är följande: vad menas med ”Bete dig som en svensk”?

Men visst har Almqvist rätt, ”Sanningen” kommer alltid fram!

Källor: SVT, Expressen, P3, Aftonbladet, SvD, DN

Jesper Shuja 

VFU och Lärarutbildningen: Rigid och stelbent

Idag var det min sista dag på VFU:n, för denna gången, och jag ställer mig själv fortfarande samma fråga, vad är poängen? Mot bakgrund av att jag har arbetat som lärare under de sista fyra åren, arbetar i nuläget 55 % som historielärare, kan jag helt ärligt påstå att praktiken ger mig väldigt lite.

Det är så klart inte totalt meningslöst i ljuset av att lärarlaget består av mycket trevliga och kompetenta individer, och att min handledare bidrog till en både trevlig och informationsrik vistelse. Med andra ord fanns det onekligen nya saker att lära sig. Men om jag hade lärt mig mindre, av att vistas under samma period, på min nuvarande arbetsplats, ja, det är frågan?

Det ter sig egendomligt att personalen på Lärarutbildningen i Malmö är så pass rigida i sin hantering av  praktikperioden. Jag förstår poängen för de lärarstudenter som inte har någon erfarenhet av läraruppdraget, men för de som har det kan det tänkas att dessa individer hellre hade utnyttjat tiden på ett mera produktivt sätt. Även när man frågade VFU-ansvariga om möjligheter att göra sin praktik på skolan som man normalt arbetar på, fick man ett blankt NEJ.

Som lärare får man tidigt lära sig, både under sin utbildning och sin karriär, att en av våra viktigaste arbetsuppgifter är att vara flexibla.

Vi måste anpassa oss efter situationen och eleverna. Är det då inte egendomligt att Lärarutbildningen, generellt, har svårt att följa ett liknande spår?

Jesper Shuja