I’m back!

Då var det hög tid att sätt igång med skrivandet igen då jag har varit borta från bloggandet under cirka tre månader. Det bottnar i det simpla faktum att jag började arbeta fulltid igen som lärare och parallellt kände att jag behövde en paus från Mastersprogrammet. Utan tvekan var det något av det bästa jag har gjort. Det råder ingen tvekan längre att det är läraryrket som jag är ämnad för.

Även då jag har arbetat mellan 55-60 timmar i veckan under flera veckor har det varit både upplyftande och extremt roligt. I nuläget kan jag inte tänka mig någon annan karriär än att vara lärare (och någon form av skribent vid sidan om). Det var länge sedan jag kände den glädjen av att komma till min arbetsplats, dag in och dag ut. Det har knappast varit en picknick då den skolan jag arbetade på kräver mycket av sin lärare. Likväl har det varit mycket kul och enormt lärorikt (många superlativ).

Den erfarenhet jag har erhållit under denna termin är mer än vad jag har lärt mig på alla andra skolor jag arbetat vid, för att inte tala om den mediokra lärdomen man fick av lärarutbildningen.

Idag ser jag fram emot att både arbeta och utvecklas mer och mer som lärare. I’M BACK!

Jesper Shuja

Annonser

Vad utgör en ”bra” lärare?

Jag funderar på detta med läraryrket. Under ett par år har jag arbetat som lärare, under varierande tidsperspektiv. Själv har jag studerat på lärarutbildningen under 3 år och sedan fortsatt med mastersnivå i historia. Totalt har jag mer eller mindre studerat 6 år på universitetsnivå, men det gör mig dock inte till lärare, inte om man ska rätta sig efter skolverket. Enligt dem måste jag ha erlagt en specifik lärarexamen innan jag kan få besitta en lärartitel.

Låt oss för skoj skull säga att jag hade valt en annan väg. Istället för att påbörja mitt mastersprogram, hade jag valt att fortsätta på lärarutbildningen. Om så hade varit fallet hade jag nu erhållit min lärarexamen, och voila hade jag blivit en lärare, dvs. enligt skolverkets definition.

Det jag grubblar över är om en lärarexamen per definition gör en individ till en bättre ”lärare”? Under årens lopp har jag lärt känna flera olika lärare av varierande konstellationer. De som har lärarexamen, de med oavslutad lärarutbildning, de med en helt annan utbildning och slutligen de som helt enkelt inte har någon utbildning att tala om. Vem av dessa kan tänkas vara den ”överlägsna” läraren?

(Robin Williams i filmen Döda poeters sällskap)

Det kan tänkas vara självfallet att den lärare som stundom fått bäst resultat, med eleverna, inte alltid är den ”utbildade” läraren. Det finns trots allt de individer som har en naturlig fallenhet för den pedagogiska uppgiften. Ska vi bara glömma bort dem?

Vilka är kriterierna? Ska dessa enbart baseras på skolverkets kriterier? Andra examinerade lärares kriterier? Det allmänna samhällets kriterier? Men eleverna då? Borde deras kriterier få räknas med?

Jag får reflektera vidare…

Jesper Shuja

%d bloggare gillar detta: