Nyårslöfte: Ät mer grönt, bättre för din hälsa, miljön, fattiga och för djuren

Det nya året börjar närma sig med raska steg och flertalet av oss har redan börjat fundera över våra kommande nyårslöften. För många är det en tid av hopp, tanke på förändring sprider glädje inom oss, en glädje som säkerligen blir bestående om vi de facto kan stå kvar vid vårt löfte.

Jag har personligen bestämt mig för att bli Vegan (efter 10 år som Vegetarian), ett steg som känns rätt för mig. Jag vet att det finns många människor som gladeligen hade blivit Vegan eller Vegetarian, men anser det alltför svårt. Man är orolig över att man inte har kunskaperna, kommer sakna köttsmaken, hur det kommer att funka rent socialt eller helt enkelt fastnat i köttproteinsmyten:

Protein

Vilka orsakerna än är är det tveklöst ett stort val, som för många kan upplevas som svårt. Men kanske är det så att man inte måste bli en hardcore Vegan vid första försöket, kanske det är babysteg som är metoden för dig? Något som ter sig blivit alltmer populärt i vissa kretsar är den s.k. ”The Weekday vegetarian” metoden. Det innebär att du äter bara Veganskt/Vegetariskt måndag till fredag, och på lördag och söndag är det fritt val. Konsekvenserna av detta blir att du går ner i vikt (om det skulle behövas), du får bättre hälsa (förebyggande mot både cancer och hjärt- och kärlsjukdomar), du hjälper världens fattiga, du bidrar till en renare miljö (inget bidrar mer till miljöförstörelsen än köttindustrin) och fler djur får en chans att överleva. Vi kan alla göra vår del, kvittar hur litet eller stort det är, så bidrar vi med något.

Jag låter Graham Hill på TEDTalks få ge er hans korta berättelse (finns svenska undertexter) om varför han har valt att vara en Veckovegetarian:

GOTT NYTT ÅR till er alla och hoppas att nästa blir ett underbart grönt år för oss alla!!!

(Om det är någon som vill ha hjälp och tips med att påbörja en Vegansk/Vegetarisk livsstil är det bara att höra av er. )

Jesper Shuja 

Doctor Who

Under de senaste åren har jag eftertraktat en ny Sci Fi serie att följa. Jag är en stor Sci Fi fantast och min stora kärlek är givitvis  Star Trek  och Star Wars i alla dess former. Utöver dessa har jag även en stor kärlek för Stargate franchisen, och även Babylon 5 och Battlestar Galactica har varit helt ok. Men det tycks mig vara svårare och svårare att finna en ny serie att delge min hängivenhet åt då utbudet har varit så pass fattigt de senaste tio åren.

På Facebook har jag märkt av ett allt starkare intresse för den brittiska kultserien Doctor Who, specifikt den nya och uppdaterade versionen som påbörjades 2005. Initialt var det inget som lockade då jag såg några glimtar av 1970-tals versionen under mitt eget 1980-tal. Mina minnen av den serien var av en tråkig, färglös och lågbudget-serie som dessutom var ”brittisk”. Under årens lopp har jag ställt mig tveksamt inför det mesta som i film och serie-väg härstammat från denna ögrupp, mycket p.g.a. den tvivelaktiga humor och färglöshet som jag så stereotypiskt har övertygat mig själv om.

tombaker_75

På senare tid har jag gjort ett aktivt försök att bearbeta den inställningen vilket ledde till att jag vågade mig på ett försök att följa den nya versionen av Doctor Who, inte minst då min vän och mentor Morrica tycks slaviskt följa den. Mitt första intryck av serien var si och sådär. Jag hade föga förståelse för jargongen i serien, mycket mot bakgrund av att jag inte tidigare ansett att komiska inslag passar sig i en Sci Fi serie. Men titt som tätt började mitt intresse växa, beroende på avsnitt, men under hela säsong 1 hade jag svårt att förlika mig med skådespelaren som spelade The Doctor (Christopher Eccleston):

christopher-eccleston-4

Han var en galen, charmig, smart, knepig, altruistisk, romantisk tokstolle vars personlighet inte går att beskriva med enbart ord. Likväl började han växa på mig, sakta men säkert, och då plötsligt byter de ut skådespelaren. Detta skapade givetvis en del förtvivlan då jag precis börjat få upp ögonen för serien och jargongen.

Det dröjde dock inte länge då jag de facto blev smått förtrollad av den nya skådespelaren, David Tennant, som nu porträtterade The Doctor. Han hade alla de samma karaktärsdragen och lite till. I min åsikt lyfte han serien till helt nya nivåer, och detta enbart med anledning av hans skådespelar talanger:

doctor-who-david-tennant-788351782

Med tiden insåg jag att detta var föga förvånande med hänsyn till att Tennant är en s.k. ”Shakespearean actor”, nämligen en individ som har deltagit i flera av William Shakespeares pjäser samt är en del av RSC (Royal Shakespeare Company). Som de flesta hängivna Trekkies vet, har de flesta Star Trek skådespelarna (huvudkaraktärerna) en Shakespeare bakgrund, vilket i mina ögon påverkar en film eller series kvalitet.

Jag är nu mitt uppe i säsong 3 och mitt intresse tycks ännu växa sig starkare. Det finns en speciell mysfaktors känsla som är svår att beskriva, speciellt i de episoder som har en historisk aspekt. Jag skulle inte vilja påstå att serien ännu uppnår samma magiska känsla och nivå som gör både Star Trek och Star Wars så ypperligt fantastisk och bra, men en sådan jämförelse kan tänkas vara fruktlös då genren skiljer sig en hel del. Kanske är det så att Doctor Who  är så pass originell och är en helt egen genre vilket medför att den blir smått fantastisk i sin egen helhet. Ni som inte följer den borde ge den en ärlig chans, för mig tog det flera avsnitt innan den började fästa sig, men det var det värt och jag ser fram emot flera äventyr där The Doctor tar oss med på en resa utan dess like.

Jesper Shuja 

God Jul: Julklappar eller närhet

Insåg att jag ännu inte önskat God Jul och funderade över om det var försent i ljuset av att det idag är den 25:e. Likväl har jag precis kommit hem från min äldsta vän då jag firat kanadensisk jul, då den 25:e anses vara högtidligare än 24:e, mycket p.g.a. att det är just den dagen de öppnar julklapparna. Det var mycket trevligt. Igår var jag hemma hos min egen familj och var med på deras julklappsutdelning, även detta var trevligt. Kontentan av dessa två dagar var att julklappar är en stor del av vår syn på julen, vilket jag tycker är lite sorgligt. Visst är det trevligt när familj och vänner samlas för att fira julen och umgås med mat och värme. Visst är det trevligt att ge någon en fin julklapp, men någonstans tror jag att vi tappar bort hela poängen med julen, bland de 10-30-tals julklappar som vi ger till våra barn. Det ter sig osannolikt att det barn som får sådana mängder hinner uppskatta tanken bakom varje gåva, och givetvis talar jag av personlig erfarenhet när jag själv var yngre. Ändock märker jag att julklapparna blir allt fler för varje generation, och ur mitt perspektiv är det inte för att våra barn har själva blivit mer givmilda eller altruistiska.

Så jag ställer mig frågan varför mängden har ökat under åren? Vad är det vi försöker tillgodose? Kan det vara närvaron som tryter? Försöker vi täppa igen ett hål av skuldkänslor? Är det möjligt att om vi faktiskt la mer tid på varandra, barn som vuxen, hade det inte funnits ett lika stort behov för julklappar, i alla fall inte i dessa mängder? Trots allt finns det ingen större gåva än närhet till ens nära och kära. Jag hoppas att jag tar med mig dessa funderingar när jag och min käraste väl startar vår egen familj i framtiden.

Jag önskar er alla en riktigt skön och God Jul och hoppas den blir fylld med massor av värme och närhet.

Brothers

 

Här har ni en av min absoluta favoritjullåt:

 

Jesper Shuja 

Kalla Ankas stereotypiska jul

Jag funderar över detta med den senaste tidens debatt kring Kalla Ankas jul på julafton. Det finns en hel del gnäll från flera individer på b.la. Facebook angående förändringarna i Tomtens verkstad. Folk som vill behålla ”våra svenska traditioner” (vad nu det skulle vara). Jag märker tämligen ofta att detta är samma individer som även förespråkar att ”det har alltid hetat negerbulle och det kommer det alltid att göra”. Människor tycks ha en innerlig rädsla för förändringar, att bevara de ”traditioner” som de alltid har känt till. Men finns det verkligen inte utrymme för nya traditioner? Traditioner som inte upplevs som kränkande för andra grupper av människor? Eller är det ett måste att bevara ett synsätt som härstammar från de koloniala kulturrasistiska strömningar som påverkat Sverige under århundraden, i vårt medvetna eller undermedvetna? (Om ni vill se ett nyhetsinslag besök denna länk på SVT-Play)

disneyjul_992NY

Jag låter min lärare Malin Glimäng, postkolonial forskare och lektor, på Malmö högskola få säga de sista orden:

Galningen med uttalad främlingsfientlighet och järnrör är för mig inte så skrämmande jämfört med den utbredda skara i vårt land som ”inte är rasister” men som ivrigt skapar och gillar Fb grupper där man i muntert samförstånd föraktar det som anses på tok för politiskt korrekt.

Nu det här med Disney….suck! Disney väljer att ta bort material som härstammar från 1930-talet och som anses symbolisera problematiska stereotyper. Är det då inte lågt, pinsamt och rätt så obehagligt att massor av ‘vanliga’ svenskar höjer sina röster i protest?!
Varför behöver man så desperat stereotypiska bilder av andra i sitt liv? Varför blir det ingen riktig jul utan dessa bilder? Varför känns det så hotfullt för medelsvensson att släppa taget om de gamla kvarlevorna från kolonialtiden?
Hur kan man vara så otroligt fäst vis rasistiska avbilder och ändå anse sig icke-rasist? […] Tänk att Disney av olika anledningar går ut och säger: ‘vi kan inte längre stå för dessa stereotyper’. Och då…då skallar ropen från det vita medelklass Sverige ut över sociala medier: ”Men det kan vi!! Vi gillar 30-talsbilderna av Judar och svarta. Snälla låt oss behålla dessa så att även våra barn kan få njuta av känslan att blint ta förgivet rättigheten att förlöjliga andra!!”

Som en klok författare nyligen sa: ”för vita svenskar är rasisten alltid någon annan”

Det är bra att vi har de här diskussionerna i Sverige nu – inte en dag för tidigt…

Jag kunde inte sagt det bättre själv!

 

Jesper Shuja 

Jultomten: Pragmatiker

Återigen gör snön ett besök, så här precis innan julafton, men troligen lär besöket än en gång bli kortvarig då morgondagen lovar plusgrader, i alla fall om man befinner sig i Malmöregionen. Jag förmodar att om det inte fryser till under morgondagen lär tomten bli tvingad att montera hjul på släden.

sleigh

Låt oss hoppas att det börjar snöa ännu mer imorgon.

För alla er som undrat över hur tomten lyckas leverera julklappar till si sådär miljarder barn under loppet av några fåtal timmar, har ni här en glimt av hans fulla potential:

 

Jesper Shuja 

Saffransscones: Lika ljuvligt som Ambrosia

Julen börjar närma sig med raska steg parallellt med att smaklökarna påminns om förra julens smaskigheter som snart igen ska förtäras. Visst är det så att de flesta av våra julminnen förknippas till de olika smaksensationer som vi stoppar in i munnen. Något av det som jag förknippar med julen är saffran och just därför tänkte jag bjuda på ett saffransscones recept.

Det här behöver ni:

2 dl sojamjölk
1 g saffran
7,5 dl ekologiskt vetemjöl
0,5 tsk salt
1,5 tsk bakpulver
0.5 dl ekologiskt rårörsocker
125 g kallt ekologiskt smör
1 st ekologiskt ägg (om man inte vill använda ägg går det bra att baka dessa med produkten ”No egg” också)
Ägg, mandelspån och råsocker till pensling (istället för ägg kan du pensla med t.ex. sirap utrört i lite vatten)

Så här gör du:

1. Sätt ugnen på 250 grader.
2. Koka upp mjölken med saffranet och låt svalna. För att det ska svalna snabbare häller jag saffransmjölken i en porslinsskål.
3. Blanda vetemjöl, salt, bakpulver och rårörsocker i en bunke.
4. Tärna smöret och nyp ihop det med de torra ingredienserna.
5. Blanda ägg och saffransmjölk och de torra ingredienserna till en deg. Degen får en vacker gyllene gul färg som på bilden nedan:

IMG_0393

6. Platta ut degen till 4 tekakor, skär ett kryss över kakorna och nagga.
7. Lägg dem på en plåt med bakplåtspapper, pensla med ägg och strö över mandelspån och rårörsocker.

IMG_03988. Grädda gyllene i mitten av ugnen i cirka 10 minuter. Resultatet har ni nedan. Det kan dock skilja sig en del då vi har en gasugn vilket ofta leder till att bakverken inte växer så mycket.

IMG_0401Utan tvekan är det som att äta en bit av Ambrosia, ytterst ljuvligt och gott. Passar bra med ost och apelsinmarmelad. Jag önskar er ett glatt och härligt tredje advent.

(Receptet är hämtat från Amy’s piece of cake som i sin tur har hämtat det från Leila Lindholm. Det ska dock påpekas att jag har gjort några små modifieringar i receptet)

Jesper Shuja 

Tofu: Hur får man den att smaka mer?

Då man är vegetarian eller vegan är det praxis att använda sig av den praktiska sojabönan, och tämligen ofta i varianten tofu. Jag upplever att det är svårt att få smak på tofun från tid till tid, speciellt när man använder den i grytor, något som känns egendomligt i ljuset av att Thai-restaurangerna får till det så väl. Inte bara smakar deras Tofu så mycket mer, då den verkar ta till sig smakerna bättre, men även dess konsistens är relativt annorlunda än den jag köper på ICA-Maxi, nämligen Kung Markattas tofu.

272304_tofu_naturell

På senare tid har jag börjat använda mig av recept där man steker tofu-kuberna innan man använder de i grytan, och kanske det hjälper lite men inte märkbart.

thai-tofu-stir-fry-best

 

Är det någon som vet hur man får tofun att smaka mer, att få den mer lik varianten som Thai-restaurangerna använder sig av?

Jesper Shuja 

%d bloggare gillar detta: