Malmös bästa glass: Bar Italia

Ni som känner mig vet mycket väl vad en av mina största svagheter är, nämligen GLASS! Jag äter den mesta glassen men betackar mig från sorbé, och jag skulle nog vilja påstå att det inte är en glass, utan någon form av isig fruktliknande smörja. Går att äta, men det är ingen glass.

När jag och flickan var på Sicilien i somras var det som att besöka en del av paradiset. Hur kan det gå fel då man besöker ett land som är både glassen och Pizzans land, ”Bellissimo”. Just Sicilien är känd för sin glass eller rättare sagt sin Gelato.

Lyckligtvis finns det ett ställe i Malmö som kommer väldigt nära de smakupplevelser och sensationer som jag och flickan upplevde varje kväll på Sicilien, och det är den sicilianska glassbaren Bar Italia nere i Västra Hamnen.

Glassen kan även köpas hem i olika storlekar.

Fotot är taget under Malmövintern, men här är mycket vackert runt sommaren.

Så om det finns några andra glassälskare därute, gör ett besök då detta är ett ställe som är värt att både besöka och återkomma till.

Jesper Shuja 

Annonser

Malmös mörker tycks inte nå ett slut. Vem ska stå till svars?

I den pågående våldseskaleringen som aldrig tycks nå sitt slut i vårt kära Malmö, har även ett ”Blame Game” börjat intensifiera. Vem ska vi skylla på? Vem ska stå till svars? Polisen? Regeringen med Reinfeldt i spetsen? Ilmar Reepalu? Beatrice Ask? Skolan? Personligen kan jag tycka att den pågående debatten är löjeväckande då ingen lösning tycks uppnås med realistiska mått, speciellt inte när man lägger tid och energi på att skuldbelägga varandra.

Men visst, det är min uppfattning. Hur ser ni på saken?

Läs själv: Expressen: Reepalu och Ask i tv-bråk om våldetSvD: Reinfeldt: Styrande i Malmö har ett ansvarAftonbladet: Nej, skyll inte allt på MalmöSydsvenskan: ”Morden hänger inte ihop”

 

Jesper Shuja 

Fotografins magi

Under det senaste året har jag utvecklat ett allt större intresse för fotografi. Troligen är det en fallenhet som har successivt växt sig starkare under åren. I en tid då Hollywood och resten av världen spottar ut hundratals, om inte tusentals, nya filmer varje år är det lätt hänt att vi glömmer bort det vackra med ”sedvanliga” stillbilder. Färgerna, nyanserna och kontrasterna, att ta sig tid att utforska vad en bild har att erbjuda, vad dess berättelse förtäljer, det är något magiskt över det hela. Jag letar efter rätt ord som kan skildra de fotografiska konsternas unikhet, men jag känner hur orden undflyr mig. Än finns det mycket att lära.

Intresset har växt sig starkare den senaste veckan då jag ”råkade” knycka (nej), rippa (fortfarande inte det ord jag letar efter), (ja just det) då jag råkade ”låna” ett fotografi (som jag använde mig av i ett annat inlägg) av en professionell fotograf vid namn Trey Ratcliff. Det var Morrica som så propert fick mig att fästa uppmärksamheten på hur viktigt det är med upphovsrätten, men speciellt hur betydande det är att respektera en konstnärs hårda arbete och låta denna bli krediterad. I mitt fall handlar det om att länka fotografierna till dess rätta ägare.

Men när jag tar mig tid att studera några av Ratcliffs fotografier blir jag nästintill trollbunden av dess makalösa skönhet, dess nyanser, detaljer, djuphet och alla dess möjliga färgkombinationer som aldrig tycks gå till ända. Om ni vill uppnå nya höjder av känslofyllda upplevelser rekommenderar jag er varmt att besöka hans Facebook sida och börja prenumerera. Ni lär inte ångra er. Här får ni några smakprov:

(Patagonien, Argentina)

(Crystal lake, Illinois i USA)

(”The guardian of the Ancients”)

Med dagens nya teknologiska framsteg inom mobilindustrin, blir det allt lättare för varje enskild individ att fånga de speciella ögonblicken som upplevs som lite magiska. Det hade varit sorgligt att ens titulera mig som ”amatörfotograf”, men det hindrar mig inte ifrån att söka dessa nya äventyr, att fånga det vackra omkring mig. Naturen, samhället omkring oss, erbjuder oss dagligen dessa speciella ögonblick, de finns där mitt framför näsan. Det är upp till var och en att uppmärksamma dem.

(Mellan Kungsparken och Malmö slott. Foto: Jesper Shuja)

(Narnia? Gångbana mellan stadsbiblioteket och kronprisen, Malmö. Foto: Jesper Shuja)

Tala om att fånga dagen, Carpe Diem.

Jesper Shuja

Byggnader då, nu och i framtiden

Jag funderade precis på det här med byggnader som är vackra och säregna efter en diskussion med min vän Morrica. Jag har ofta fått höra människor tala om att moderna byggnader tenderar att se stela och opersonliga ut. I dokumentären Sveriges historia berättar professor Dick Harrison om hur de svenska byggnaderna ändrades i utseende efter andra världskriget. Innan kriget konstruerades byggnadsverk på ett mera särpräglat sätt. Lägenheter kunde ha högt till tak, stuckaturer, fiskbens golv, spröjsade fönster och franska balkonger etc. Rent allmänt har jag personligen upplevt att äldre byggnader har en större detaljrikedom till skillnad från mera ”moderna” konstruktioner.

(Fastighet i Slottsstaden, Malmö)

Efter andra världskriget erfor Sverige stora förändringar. Konceptet ”modernitet” präglade alla delar av vårt samhälle. En ny era hade nu trätt fram i ljuset, funktionalitet var på agendan. Därav började nationen att bygga fastigheter och byggnader av varierande art, som ”alla” skulle vara funktionella. Det finns alltså de som menar på att när den här ”moderna” och ”funktionella” tanken trädde fram, då förlorade vi en del av den ”skönhet” och ”originalitet” som tidigare har klätt våra städer.

(Miljonprogrammet: Rinkeby, Stockholm)

Men som med allt har gammal sentimentalitet en benägenhet att både skönmåla det förflutna och sluta ögonen inför det vackra som existerar runtomkring oss här och nu. För visst är det så att det finns vackra byggnader idag?

  (Beijing, Kina)

Undrar vad vi har att vänta inför nästa era?

Jesper Shuja

Malmös medborgare tänker inte gå tyst ut i mörkret

I fredags mellan kl 17 till 18 stod tusentals malmöiter (och säkert andra) enade mot mörkrets krafter som på sistone har löpt amok i vår vackra stad (Läs mer på DN). Mycket passande använde de sig av tusentals skinande ljuslyktor, vars symbolik i mina ögon ter sig bekämpa det allt växande mörka molnet som upptar stadens gator. Det var en manifestation mot illegala vapen, men om något tror jag att det var ett gemensamt rop på förändring, en förändring som Malmö länge har varit i behov av.

”>20120108-122737.jpg

Tyvärr var jag enbart kort delaktig i manifestationen, men det var en härlig syn att få se så många olika människor engagerade för att uppnå ett gott mål. I samma anda som en av talarna lyfte fram, är det vår tystnad som är ett av de största problemen. När vi blundar åt det som just nu sker runtomkring oss, bidrar vi till denna horribla situation. Med andra ord är vår tystnad ett dovt godkännande. Det börjar med en tanke, en röst, ett rop på förändring som kan bidra till en kedjereaktion som är en kraft som ingen kan motstå.

Om ni vill vara delaktiga till denna förändring, få ett stopp på de illegala vapnen och den organiserade brottsligheten, tryck då på denna länk för att skriva under ert namn. Det är tillsammans som förändringen kan uppnås!

Glöm inte, att detta är ditt och mitt land. Det är vi själva som avgör hur bra vill vill ha det.

Jesper Shuja
<br /

Malmö: Ett växande mörker

För oss som bor i Malmö är det osannolikt att man inte har uppmärksammat den väldiga mordvåg som på senare tid eskalerat.  På nyårsafton mördades en 15-årig pojke på Rosengård, en tragisk händelse som trots det inte tycks gå till ända. Enligt flera tidningar rör det sig nu om 6 mord på knappt en månad, varav den sjätte skett senast idag.

Strax innan klockan 12 på tisdagen sköts i man i 50-årsåldern ihjäl på öppen gata på Kantatgatan i Malmö.
Det är det senaste av totalt sex mord i Malmö sedan den 24 november förra året och som fortfarande är ouppklarade. Fem personer har skjutits till döds och enligt Dagens Nyheter har en person knivmördats.

Det finns de som tämligen ofta menar på att massmedian dramatiserar händelserna i Malmö, det kan låta ungefär som enligt följande: ”det är inte så farligt som de försöker få oss att tro. Sensationstidningar som vill höja försäljningssiffrorna”. Visst är försäljningssiffrorna en viktig aspekt att ta med i beräkningen, men 6 mord?

Det går inte att blunda längre för vad som sker med vår en gång så vackra stad, den s.k. parkernas stad. Enligt Expressen menar polisen på att det är alldeles för mycket vapen i Malmö och det är där problemet ligger.

– Den samlade bedömningen är att det finns alldeles för mycket vapen i Malmö. Vi måste driva den här utvecklingen tillbaka och kommer att fortsätta på den inslagna vägen med massa kontroller och visitationer. Men vi kommer också gå ytterligare på djupet underrättelsemässigt. Vi måste bli bättre på att hitta ursprunget och smugglingsvägen, har Henrik Stiernblad, operativt ansvarig för polisens insatser under projektet Fokus Malmö, tidigare sagt.

Men är inte vapenaspekten endast en liten del av ett större växande problem? Min generella uppfattning av Malmö är att under de senaste åren har en allmänt hårdare mentalitet växt sig starkare. Det finns dagar då jag vandrar på någon av Malmös gator och tycker mig känna av ett osynligt moln av aggression runtomkring mig. Är jag ensam om att känna detta?

Under de gångna veckorna har jag fått uppfattningen av att de som inte känner sig rädda, har en blind tro på att detta inte kommer att hända dem. ”Det är gängrelaterade bråk som inte berör den generella malmöiten” osv. Även om så är fallet, finns det ändå inte en risk att ”oskyldiga” kan drabbas i förbi farten, s.k. collateral damage? Och även om vi inte blir direkt påverkade, ska vi då enbart sticka ner våra huvuden i sanden och låtsats som inget?

Vad är era funderingar kring detta växande problem? Var ligger roten till den alltmer växande aggressiviteten och kriminaliteten? Vad kan vi åstadkomma?

 

Jesper Shuja

 

%d bloggare gillar detta: