Att vara lärare

Sedan hösten 2012 har jag både arbetat och pluggat för att nå mitt mål: nämligen att äntligen bli behörig lärare (har arbetat som lärare under flera år). Det har periodvis varit slitsamt då läraryrket tenderar att stundtals vara tämligen tungt med eller utan studier vid sidan om.

educationfuture

Idag fick jag reda på att jag fått högsta betyg på mitt examensarbete vilket glädjer mig stort! På något vis känns det som en bekräftelse på att den senaste tidens påfrestningar har varit värt det. Lön för mödan som vissa brukar säga. Jag brukar aktivt försöka hålla mig ifrån att ”klappa” mig själv på axeln, då jag inte vill bli alltför narcissistisk. Men stundtals måste väl alla få unna sig lite hybris, eller vad tror ni?

Nu återstår endast en kurs kvar: Att vara lärare. Ironiskt nog mot bakgrund av att jag redan är en lärare.

Jesper Shuja 

Annonser

Vad utgör en ”bra” lärare?

Jag funderar på detta med läraryrket. Under ett par år har jag arbetat som lärare, under varierande tidsperspektiv. Själv har jag studerat på lärarutbildningen under 3 år och sedan fortsatt med mastersnivå i historia. Totalt har jag mer eller mindre studerat 6 år på universitetsnivå, men det gör mig dock inte till lärare, inte om man ska rätta sig efter skolverket. Enligt dem måste jag ha erlagt en specifik lärarexamen innan jag kan få besitta en lärartitel.

Låt oss för skoj skull säga att jag hade valt en annan väg. Istället för att påbörja mitt mastersprogram, hade jag valt att fortsätta på lärarutbildningen. Om så hade varit fallet hade jag nu erhållit min lärarexamen, och voila hade jag blivit en lärare, dvs. enligt skolverkets definition.

Det jag grubblar över är om en lärarexamen per definition gör en individ till en bättre ”lärare”? Under årens lopp har jag lärt känna flera olika lärare av varierande konstellationer. De som har lärarexamen, de med oavslutad lärarutbildning, de med en helt annan utbildning och slutligen de som helt enkelt inte har någon utbildning att tala om. Vem av dessa kan tänkas vara den ”överlägsna” läraren?

(Robin Williams i filmen Döda poeters sällskap)

Det kan tänkas vara självfallet att den lärare som stundom fått bäst resultat, med eleverna, inte alltid är den ”utbildade” läraren. Det finns trots allt de individer som har en naturlig fallenhet för den pedagogiska uppgiften. Ska vi bara glömma bort dem?

Vilka är kriterierna? Ska dessa enbart baseras på skolverkets kriterier? Andra examinerade lärares kriterier? Det allmänna samhällets kriterier? Men eleverna då? Borde deras kriterier få räknas med?

Jag får reflektera vidare…

Jesper Shuja

%d bloggare gillar detta: