100 inlägg

Idag är det inlägg nummer 100 och jag tänkte dedikera detta inlägg till min gamle lärare och mentor Morrica. Jag började följa hennes blogg -You’re no different to me för cirka två år sedan och blev dagligen inspirerad av hennes otaliga visdomsfyllda inlägg. Somliga var roliga, andra var lärdomsberikande och några fick en till och med att tänka annorlunda. Kontentan är att jag började öppna upp ögonen för en helt annan tillvaro, en virituell värld. Något hon lärde mig tidigt är att den virtuella världen inte är mindre verklig än den värld som vi så bekant har växt upp med. Verkligheten är högst subjektiv.

Med andra ord insåg jag hur bloggandet kunde vara ett ypperligt tillfälle att delge sina tankar med andra, för att sedan utvecklas vidare till helt andra och intressanta horisonter. Lärdomarna tar aldrig slut, kvittar hur triviala eller ”viktiga” de än är, i slutändan är de trots allt lärdomar.

Jag började blogga under våren 2011, men det var trögstartat då jag ännu inte riktigt visste vad jag ville skriva om. Ett annat problem var även att jag hade en tendens att skriva uppsatser istället för enklare inlägg, vilket betydde att det krävdes för mycket av mig som skribent men även av läsaren. Dock har jag haft turen vid min sida då Morrica har hjälpt mig på vägen då nöden har krävt det. Detta är jag ytterst tacksam över. Förutom direkt hjälp när jag behövde den rekommenderade hon mig till hennes Bloggskola som ni alla kan ta del av.

ingela

Men något jag lärde mig under vägen var att variation är viktigt, i alla fall för mig. Ibland kan man ha större inlägg och andra gånger kortare och ibland bara lägga in ett par ord och en video. Många individer rekommenderar att ens blogg har ett fokus, t.ex. en specifik lärarblogg eller historieblogg (vilket jag har). Men generellt fungerar inte detta för mig då jag som individ är generellt intresserad av det mesta, jag är ytterst kunskapssökande. Just därför passar det mig bäst att ha ett forum där jag kan diskutera allt mellan himmel och jord. Här har ni en lista av de inlägg som varit mest populära:

Vilket fack bör jag välja? Lärarnas Riksförbund eller Lärarförbundet?

Danny Saucedo utmanar Eric Saade: Bidra till en bättre miljö

snow

Detox: En ny start

Djur som slaktas utan bedövning kan hamna på din tallrik

Malmös bästa glass: Bar Italia

Visdomstand och inflammation

Vad har den svenska skolan att lära av den finska?

Drottning Silvia: Ett tappert försök att skriva om sin fars förflutna?

Svensk Vapenexport: Hyckleriet tycks aldrig nå ett slut

Gör som Karl-Alfred; Ät spenat och bygg större muskler.

Ett afrosvenskt perspektiv på frågan om ordet ”negerboll”

Happy Valentine: Ode to my Alexandra

Jag ser fram emot att skriva nästa kommande 100 inlägg, och något säger mig att det kommer gå snabbare denna gång. Morrica, tack för den hjälp och visdom som jag fått ta del av under åren, den uppskattas och jag lär troligen återkomma för mer av den varan.

Jesper Shuja 

Annonser

Tomatsoppa med solrospesto

Under mörka och kalla vinterkvällar behöver vi alla något varmt och gott i hopp om att värma både själ och kropp. En favorit som jag och sambon ofta tillagar är en tomatsoppa med en underbar solrospesto. Jag har aldrig tidigare varit förtjust i tomatsoppa, men tro mig, solrospeston gör hela skillnaden. Den ger inte bara mycket smak men den ger även en större fyllighet som gör att man blir mätt och belåten.
IMG_0545

Här har ni ett recept för 4 personer (2 om ni är riktigt hungriga):

Tomatsoppan:

  • 1 gul lök, hackad
  • 3 vitlöksklyftor, hackade
  • 1 msk olivolja
  • 1 burk(ar) konserverade körsbärstomater
  • 5 dl vatten
  • 2 msk grönsaksfond
  • 1 krm salt
  • 2 krm nymald svartpeppar
  • 1 tsk torkad basilika
  • 1 dl Oatly iMat (13 % eller 7 %)

Solrospeston:

  • 0,75 dl solrosfrön, torrostade
  • 1 vitlöksklyfta
  • 1 kruka färsk basilika
  • 1 dl olivolja (Kan ta mindre mängd)
  • 0,5 tsk flingsalt
  • 1 krm nymald svartpeppar

Så här går du tillväga med peston:

Mixa torrostade solrosfrön med övriga ingredienser i en mixer eller med en stavmixer. Sedan sätt i den i kylen.

Själva tomatsoppan:

1. Fräs lök och vitlök i olivolja ett par minuter i en gryta
utan att det tar färg
2. Tillsätt tomater, vatten och fond och krydda med salt, peppar, basilika.
3. Låt småkoka i cirka 15 minuter under lock
4. Tryck med en sked på tomaterna mot grytans insida så att de spricker
5. Mixa soppan slät och tillsätt sedan Oatly iMat
6. Låt koka ihop några minuter och smaka av
7. Häll upp soppan i skålar, ringla i pesto

Ett tips är att ha till ett riktigt gott surdegsbröd, det förhöjer upplevelsen till oanade höjder. Smaklig spis!

 

(Receptet kommer från Oatlys hemsida, med några modifikationer)

Jesper Shuja 

Forks over knives: Varning, det här kan rädda ditt liv

Om det är en dokumentär ni ska se i år så är det Forks over knivesUtan tvekan var denna filmen en av de största inspirationerna till varför jag valde att redan nu gå över till en helt vegetabilisk kost, m.a.o. utan att tillsätta några animaliska produkter. Till skillnad från många andra dokumentärer, som behandlar vegetabilisk kost, så ligger inte fokus på de olika moraliska dilemman som existerar med att äta djur, även om den nuddar vid det. Uteslutande är fokus på människans hälsa och den näring som vi får i oss genom vår kost.

forks

Det som imponerar mest på mig är den oerhört starka forskning som står bakom denna dokumentär (en forskning som jag i nulägget själv läser mig djupare in på). T. Colin Campbell, Professor Emeritus, är en av de tunga namnen bakom filmen och anses vara en av de främsta, om inte den främsta, inom näringslära. Inte bara har han arbetat med frågor kring protein och vår hälsa i över 50 år, utan han har även publicerat Kina Studien, 20 år långt forskningsprojekt, som anses vara den största forskningsrapporten kring människors påverkan av matvanor. Utöver Campbell har vi Caldwell Esselstyn Jr, läkare och forskare, som har under många år arbetat med patienter, hjärt-och kärlsjukdomar, som ansetts vara utan hopp men ändå lyckats få dem till maximal hälsa med hjälp av en vegetabilisk diet. Sedan har vi John A. McDougal, läkare och forskare, som lyckats hjälpa  b.la. cancerpatienter att bli av med sin cancer helt och hållet enbart med hjälp av en vegetabilisk kost. Även andra forskare presenteras.

Forks-Over-Knives_Review

Budskapet med hela dokumentären är att du kan:

  • undvika hjärt- och kärlsjukdomar helt och hållet, eller återgå till bra hälsa om du redan har problem
  • undvika de flesta cancer sorter eller om du har den att i många fall få den att att försvinna helt
  • bli helt och hållet av med diabetes II (en process som går mycket snabbt. Förbättrar även situationen för människor med diabetes I )
  • kan förhindra eller behandla kroniska sjukdomar (reumatism, artrit, demens m.fl.)

Kontentan är att du kan förhindra eller behandla de flesta kända sjukdomar, och i många fall även bli av med dem, med hjälp av kost, då specifikt en nyttig, allsidig vegetabilisk kost. Kanske är det så att vi faktiskt inte behöver få mer och mer smärtor enbart för att vi blir äldre, utan att vi de facto kan få leva ett värdigt och smärtfritt liv, m.a.o. en mycket högre livskvalité.

Om ni är oroliga för att forskningsrabblet ska bli jobbigt att följa, så har jag goda nyheter, de gör det väldigt lättförståeligt med hjälp av lättförstådda animationer m.m. som tydliggör vad som sker i kroppen och psyket. Det kan även tilläggas att själva boken Forks over knives låg på toppen av New York Times bäst säljande lista, just nu på 8:e plats. Boken innehåller även 125 recept.

Förstår att många av er säkerligen ställer er skeptiska till denna information, källkritik är alltid viktigt. Men innan ni väljer att frångå denna vitala information och forskning, varför inte se dokumentären och därefter bilda er en egen uppfattning? Det kan tyckas att vi alla har så mycket mer att vinna på detta än vad vi har att förlora. Här har ni en trailer:

Det tog mig ett tag innan jag fattade poängen med titeln, ”Forks over knives”, men den ter sig tämligen logisk om man tittar på bilden, det är bättre att äta hälsosamt med gaffeln än att hamna under kniven.

Jesper Shuja 

Nytt kapitel i mitt liv: Veganism

Idag är en historisk dag, det är dagen då jag avslutar min  vegetariska livsstil och påbörjar ett nytt kapitel i mitt liv, nämligen en vegansk livsstil. Ingen mer traditionell Pizza eller glass, ingen mer Marabou mjölkchoklad och inga fler tårtor eller bakelser gjorda på mjölk och ägg. Till viss del känns det skrämmande, men den rädslan överskuggas av känslan av att det känns rätt, för mig, på alla nivåer. Det må låta som jag förlorar en massa olika alternativ i kostväg, men sanningen är den att jag anser att jag tvärtom förvärvar massa nya alternativ och idéer, något som känns ytterst spännande.

Det kan tänkas att det svåra med den veganska livsstilen är maten, men det är den sociala biten som kan, mot förmodan, vara den mer besvärligare aspekten. Under 10 år som vegetarian tog de ändlösa frågorna aldrig slut. Det i sig var inget problem, då jag tycker om att diskutera kost och hälsa, problemet grundar sig på de människor som har ställt samma frågor under flera år och fortsätter med det. Typ ”får du tillräckligt med protein”, ”varför äter du inte kött, det är naturligt, det är så gott”, ”hur vet du att växter inte har känslor”. När det väl kommer till kritan så kan jag leva med de frågorna, och som nämnt tidigare så kan jag de facto tycka att det är rätt kul, speciellt om frågorna ställs på rätt sätt, nyfikenhet osv.

Men det riktiga stora problemet är utanförskapet, att man upplevs som annorlunda, konstig, löjlig och arrogant. Den arroganta delen kan jag dock hålla med om, speciellt när mitt tålamod tryter, då lär jag använda all min kunskap i ett och samma svep och kasta all vetenskap och forskning i nyllet på någon. Tämligen kontraproduktivt, men känns ofta ganska bra i ögonblicket. Det är en strategi som jag fortfarande arbetar på, och troligen har jag en hel del kvar att arbeta med. Som jag nyligen diskuterade med en god vän, om en person slutar lyssnar på en, då lär budskapet knappast nå fram.

I slutändan handlar det om respekt, från allas håll. Har man det så vet man vem som är ens ”sanna” vänner. Det må vara svårt för mig, periodvis, att förstå de människor som inte alls vill diskutera sina kostval och dess konsekvenser för omgivningen, som inte ens vill reflektera över dem, men det är viktigt att jag försöker ge dem utrymme att göra det valet, även om det känns svårt.

Som med allt så finns det en chans att mina handlingar leder till konsekvensen att vissa människor skjuter bort mig, och det får jag i så fall leva med. Trots allt är det mig själv som jag måste leva med, 24 timmar om dygnet, även om det inte alltid är så lätt. Men om jag slutligen får lov att spä på min hybris, så lever jag ändå i gott sällskap, eller vad tror ni?

Print

 

Spännande tider väntar!!!

 

Jesper Shuja 

En bodybuilders syn på hälsa och matvanor

För mig som person handlar livet delvis om att testa sig själv och utvecklas som människa. Mat är något av det viktigaste som finna för oss alla, och det är även just maten som är något av det svåraste att ändra på beträffande våra vanemönster. Detta är inte på något vis uppseendeväckande mot bakgrund av att de flesta av oss blir tidigt påverkade av våra föräldrars mattradition, samt vår resterande omgivning, vilket innebär att som vuxen har de flesta ätit på ett specifikt sätt under flera år. Det är just dessa invanda traditioner som är så svårt att ändra på, för traditioner säger något om vem vi är, de är en del av vår historia vilket innebär att de är en del av vår identitet. Med andra ord är en ändring av ens matvanor ett potentiellt hot mot ens identitet.

I hopp om att inte simma ut på alltför stereotypiska farvatten, är det min uppfattning att de flesta av oss förmodligen uppfattar en bodybuilder som glad i maten. Om inte vore det troligen svårt för en bodybuilder att faktiskt bygga upp sin kropp, då som vi alla vet kroppens byggstenar, proteiner, härstammar från den mat vi konsumerar. Och om jag simmar lite längre så skulle jag våga påstå att flertalet individer är tämligen övertygade om att det är just kött från djur som är är den basföda som verkligen bygger muskler. Sannerligen är det så att de flesta bodybuilders skulle förmodligen  dela den myten, vilket skulle innebära att en ändring av sina kostvanor skulle vara tufft, troligen tuffare för dem än många andra. Men inte för alla:

Simmonds

Lyckligtvis finns det de individer som de facto vågar utmana den traditionella bilden av mat och proteiner, och som ger den veganska dieten en chans, även om man är en bodybuilder. Trots allt kan vi alla välja att bryta oss loss från de stereotypiska bubblorna som så ofta cirkulerar runtomkring oss. Lyssna gärna på Joshua Knox, bodybuilder, då han först testade 7 dagar för att sedan fortsätta 30 dagar, vilket slutligen ledde till ett nytt sätt att se på maten. Resultaten talar för sig själva:

Jesper Shuja 

Ett afrosvenskt perspektiv på frågan om ordet ”negerboll”

För någon vecka sedan diskuterade jag människors upprördhet över att inte få lov att använda sig av laddade ord såsom ”negerboll” m.fl. (Kalle Ankans stereotypiska jul). Poängen är att många människor tycker att det är löjligt att någon ska ta illa vid sig enbart p.g.a. ett ”oskyldigt” ord. Som jag tror att vi har tidigare varit inne på så finns det inga oskyldiga ord, då hur ord upplevs är högst subjektivt.

Personligen tycker jag det hade varit intressant att få höra hur en person med afrikanska rötter upplever dylika ord, just därför delar jag med mig av ett brev Peter Towers skrev till en Facebookkommentar. Kommentaren som han snart skulle besvara lät som följande:

Förstår inte varför nån skulle ta illa upp av ordet negerboll… isåfall har dom egna problem dom borde ta hand om istället för att vilja få lite exponering i nån tidning eller liknande.

Här har ni hans insiktsfulla och utförliga svar:

Ja du, vilken psykologisk insikt du verkar ha vad gäller bruna och svarta svenskars sinne. Det vore väl käckt om du kunde vara språkrör för oss som är bruna och svarta eftersom vi inte vet vad vi själva vill och bara är ute efter uppmärksamhet.

För någon uppmärksamhet fick vi ju knappast när vi växte upp. Förutom då av raggarna som jagade mig hem ifrån skolan under två års tid för att de ville bonka negerdjälven, de övriga ständiga negerdjävleskommentarerna, uppmaningen att åka ”hem”, jag vet inte till vad, något fiktivt negerland kanske. Eller min favorit ifrån min kapten i lumpen när jag tjänade mitt land, som högst medvetet och respektlöst gentemot en hel kontinent använde ordet neger i negativ mening när han talade om afrikanska soldater. Eller när han tillät andra soldater att säga neger till mig när det hettade till, utan åtgärd (å andra sidan tillät han mig att slå den andre killen på käften, så det var ju iof rättvist.). Synd bara för de ”negrerna” som inte kunde ta för sig…

Du vet, det funkar inte så bra för bruna och svarta svenskar att å ena sidan bli kallad för negerdjävel och negerhora för att sedan helt släppa den både historiska och omedelbara negativiteten i den benämingen som uppfunnits av europeiska människor och helt glatt gå och fika på en ”negerboll”. Det är inte heller så kul när man har barn och läser om finurliga Emil, starka Pippi, och obstinata Lotta och om prinsessor med långt hår men där varje bild av ”negrer” är som en hoper hjälplösa kuredutter, en slags barnmänniskor som inte klarar sig utan Pippis pappa. Eller som den tokroliga svarta pickaninnydockan i Tomtens Julverkstad som säger ”Mami” med skrovlig röst men där den blonda dockan i kontrast är blond, söt, och säger Mommy ”med den ljuvaste lilla stämma.

Det finns alltså ett postkolonialt bildspråk vars tradition Sverige också förvaltar som inte ens jag själv var medveten om förräns jag flyttade ifrån Sverige och började tala om svenska traditioner och minnen med folk som inte är ifrån Sverige. Människor som inte tycker det är självklart att choklad kan beskrivas som ”neger” eller att kineser skall återges som på de svenska Kinapuffarna. Detta stereotypa bildspråk har sitt ursprung i USA och kom till under en tid då svarta inte ens kunde använda samma toalett som en vit människa under de amerikanska Jim Crow lagarna som inte försvann förräns 1965. Efter andra världskriget demoniseradesJapaner som gula och fula människor med stora tänder och det satt i under vietnamkriget likväl. Ungefär som Islamister beskrivs idag med bombturbaner och som notoriska kvinnohatare. Dessa rasistiska symboler har sedermera övergetts i USA till folk med afrikansk och asiatisk börds lättnad. Muslimerna kämpar fortfarande. Hur är det att ständligt bli missrepresenterad? En bra jämförelse kanske kan vara att som en vit tysk ständigt behöva bli associerad som nazist. Som lite kuriosa kan nämnas att den sista tvångssteriliseringen av en Samisk kvinna begicks 1967 som en del i en etnisk rensning i Norden, så det är inte så att vi i Norden är oskyldiga till historisk och brutal rasism.

Så vad menas det med ”ett postkolonialt bildspråk”, och uttryck som ”vit normavitet” och andra akademiskt klingande dängor. Som ett exempel på vit normativitet låt oss tala om hår. För en lite tjej som växer upp, en ”negerunge” som hon kanske skulle beskrivas av dig och andra (min dotter), hennes bild av vad som är vackert, likt många andra småtjejer, är långt hår. Redan nu vid 4 års ålder gråter hon ofta och är upprörd över att hon inte har samma vackra ”prinsesshår” som hennes kinesiska, indiska och europeiska kamrater (vi bor i Norra Kalifornien i ett av de mest multikulturellt koncenterade områdena i USA). Nästan varje kväll när hon tar av sig sin tröja drar hon den över huvudet, låter hon tröjan sitta kvar så att den hänger ”som hår”, och frågar sedan upprepat, uppmanat bekräftande, ”titta vilket vackert lång hår jag har pappa”. Det kan låta som en liten grej och hade kanske varit det om det hänt några gånger. Men det är nästan varje dag i snart ett halvår och det är hjärtskärande som förälder. Visst, det kommer att gå över, men just vetskapen om att hon gör detta för att hon inte ser sitt eget hår som vackert för att det har en annan karaktär är tråkigt. Sorligt, t.o.m

Även den svarta Disneyprinsessan har långt böljande hår. För att få ett sådant hår när man är av afrikansk börd får man antingen shocka det med kemikalier (straight perm) och eller använda s.k. ”hot combs”, värma upp håret och lösa upp krullorna med med hjälp av vaselinliknande hårprodukt, vilket tar flera timmar om dagen (vilket min farmors generation gjorde regelbundet för att inte se för mycket ut som ”negrer”). Det är en tradition som pågår än idag världen över, framför allt i södra USA. M.a.o. svarta människors naturliga utseende ses som alltför ”kurreduttit”, primitivt och ”outbildat”. Svarta kvinnor spenderar hundratals, ibland tusentals dollar i månaden för att dölja sitt afrikanska hår. En perm kostar ca $500 gången och många går varje vecka och fixar håret.

Så där har du ”neger” associationen för en kulturellt svensk människa av delvis (amerikansk) afrikansk börd. En annan åsikt än din egen. Vilken tycker du skall befrämjas? Ditt eget påstående där du redan beslutat för oss vad vi tycker och att vi själva skall tampas med ”våra problem”? Eller finns det utrymme för andra åsikter?

Du har dock rätt i att vi har problem. Tyvärr kan jag inte fixa dem själv och det funkar inte längre att knyta näven i fickan, svälja hårt och hålla käften? Jag har provat det i nu snart 40 år… det blir allt svårare kan jag säga.

Jag tänker så här, kanske det inte är en så stor grej att sluta använda ordet ”neger” eftersom det är både utdaterat, numera utjatat och helt enkelt förolämpande såsom det uppfattas av oss själva. Vad säger du?

Personen som hade skrivit den ytterst dubiösa kommentaren på Facebook svarade:

orkar inte läsa din uppsats just nu, men menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll

Jag har sagt det innan och säger det igen, varför inte bara sluta använda ord som så uppenbarligen upplevs som kränkande för olika människor, inklusive författaren till denna blogg. Att ta strid och stå för något man tror på är beundransvärt, men är detta en strid man vill verkligen lägga energi på, en strid som bidrar till att andra människor känner sig som andrahandsmänniskor?

Jesper Shuja 

Veganskt matlagningsprogram

Eureka, äntligen ett veganskt matlagningsprogram. Under flera år har jag suktat efter ett matlagningsprogram som var anpassat efter veganer/vegetarianer, men ack så omöjligt det har varit. Det glädjande beskedet kommer från The Cooking Channel  och programmet kommer heta How to live to 100 med kocken Jason Wrobel. Han kommer givetvis använda sig av härliga vegetabiliska ingredienser och s.k. Superfoods. Wrobel lär även vara en expert på Raw food så detta lär även vara ett glädjande besked för alla er som är Rawfoodister.

jason-wrobel-592x401

Förhoppningsvis lär programmet även locka icke-veganer, folk som är nyfikna men inte vet hur de ska laga vegansrätter. Förhoppningsvis kan detta inspirera dem att testa lite annat och inse att det finns alternativ till kött. Som med så mycket annat är det just otillräckliga kunskaper som skrämmer bort många. Min uppfattning är att flera individer tror att det är svårare än det behöver vara.

Wrobel lär ha en hel del kända individer som älskar hans matlagning såsom Woody HarrelsonJeremy PivenRobin WrightSigourney Weaver, och Russell Simmons.

Programmet kommer att börja nu på söndag kl 20:00 på The Cooking Channel, men om ni redan är sugna på några av hans recept så är det bara att följa denna länk.

Jesper Shuja 

%d bloggare gillar detta: