100 inlägg

Idag är det inlägg nummer 100 och jag tänkte dedikera detta inlägg till min gamle lärare och mentor Morrica. Jag började följa hennes blogg -You’re no different to me för cirka två år sedan och blev dagligen inspirerad av hennes otaliga visdomsfyllda inlägg. Somliga var roliga, andra var lärdomsberikande och några fick en till och med att tänka annorlunda. Kontentan är att jag började öppna upp ögonen för en helt annan tillvaro, en virituell värld. Något hon lärde mig tidigt är att den virtuella världen inte är mindre verklig än den värld som vi så bekant har växt upp med. Verkligheten är högst subjektiv.

Med andra ord insåg jag hur bloggandet kunde vara ett ypperligt tillfälle att delge sina tankar med andra, för att sedan utvecklas vidare till helt andra och intressanta horisonter. Lärdomarna tar aldrig slut, kvittar hur triviala eller ”viktiga” de än är, i slutändan är de trots allt lärdomar.

Jag började blogga under våren 2011, men det var trögstartat då jag ännu inte riktigt visste vad jag ville skriva om. Ett annat problem var även att jag hade en tendens att skriva uppsatser istället för enklare inlägg, vilket betydde att det krävdes för mycket av mig som skribent men även av läsaren. Dock har jag haft turen vid min sida då Morrica har hjälpt mig på vägen då nöden har krävt det. Detta är jag ytterst tacksam över. Förutom direkt hjälp när jag behövde den rekommenderade hon mig till hennes Bloggskola som ni alla kan ta del av.

ingela

Men något jag lärde mig under vägen var att variation är viktigt, i alla fall för mig. Ibland kan man ha större inlägg och andra gånger kortare och ibland bara lägga in ett par ord och en video. Många individer rekommenderar att ens blogg har ett fokus, t.ex. en specifik lärarblogg eller historieblogg (vilket jag har). Men generellt fungerar inte detta för mig då jag som individ är generellt intresserad av det mesta, jag är ytterst kunskapssökande. Just därför passar det mig bäst att ha ett forum där jag kan diskutera allt mellan himmel och jord. Här har ni en lista av de inlägg som varit mest populära:

Vilket fack bör jag välja? Lärarnas Riksförbund eller Lärarförbundet?

Danny Saucedo utmanar Eric Saade: Bidra till en bättre miljö

snow

Detox: En ny start

Djur som slaktas utan bedövning kan hamna på din tallrik

Malmös bästa glass: Bar Italia

Visdomstand och inflammation

Vad har den svenska skolan att lära av den finska?

Drottning Silvia: Ett tappert försök att skriva om sin fars förflutna?

Svensk Vapenexport: Hyckleriet tycks aldrig nå ett slut

Gör som Karl-Alfred; Ät spenat och bygg större muskler.

Ett afrosvenskt perspektiv på frågan om ordet ”negerboll”

Happy Valentine: Ode to my Alexandra

Jag ser fram emot att skriva nästa kommande 100 inlägg, och något säger mig att det kommer gå snabbare denna gång. Morrica, tack för den hjälp och visdom som jag fått ta del av under åren, den uppskattas och jag lär troligen återkomma för mer av den varan.

Jesper Shuja 

Fotografins magi

Under det senaste året har jag utvecklat ett allt större intresse för fotografi. Troligen är det en fallenhet som har successivt växt sig starkare under åren. I en tid då Hollywood och resten av världen spottar ut hundratals, om inte tusentals, nya filmer varje år är det lätt hänt att vi glömmer bort det vackra med ”sedvanliga” stillbilder. Färgerna, nyanserna och kontrasterna, att ta sig tid att utforska vad en bild har att erbjuda, vad dess berättelse förtäljer, det är något magiskt över det hela. Jag letar efter rätt ord som kan skildra de fotografiska konsternas unikhet, men jag känner hur orden undflyr mig. Än finns det mycket att lära.

Intresset har växt sig starkare den senaste veckan då jag ”råkade” knycka (nej), rippa (fortfarande inte det ord jag letar efter), (ja just det) då jag råkade ”låna” ett fotografi (som jag använde mig av i ett annat inlägg) av en professionell fotograf vid namn Trey Ratcliff. Det var Morrica som så propert fick mig att fästa uppmärksamheten på hur viktigt det är med upphovsrätten, men speciellt hur betydande det är att respektera en konstnärs hårda arbete och låta denna bli krediterad. I mitt fall handlar det om att länka fotografierna till dess rätta ägare.

Men när jag tar mig tid att studera några av Ratcliffs fotografier blir jag nästintill trollbunden av dess makalösa skönhet, dess nyanser, detaljer, djuphet och alla dess möjliga färgkombinationer som aldrig tycks gå till ända. Om ni vill uppnå nya höjder av känslofyllda upplevelser rekommenderar jag er varmt att besöka hans Facebook sida och börja prenumerera. Ni lär inte ångra er. Här får ni några smakprov:

(Patagonien, Argentina)

(Crystal lake, Illinois i USA)

(”The guardian of the Ancients”)

Med dagens nya teknologiska framsteg inom mobilindustrin, blir det allt lättare för varje enskild individ att fånga de speciella ögonblicken som upplevs som lite magiska. Det hade varit sorgligt att ens titulera mig som ”amatörfotograf”, men det hindrar mig inte ifrån att söka dessa nya äventyr, att fånga det vackra omkring mig. Naturen, samhället omkring oss, erbjuder oss dagligen dessa speciella ögonblick, de finns där mitt framför näsan. Det är upp till var och en att uppmärksamma dem.

(Mellan Kungsparken och Malmö slott. Foto: Jesper Shuja)

(Narnia? Gångbana mellan stadsbiblioteket och kronprisen, Malmö. Foto: Jesper Shuja)

Tala om att fånga dagen, Carpe Diem.

Jesper Shuja

Byggnader då, nu och i framtiden

Jag funderade precis på det här med byggnader som är vackra och säregna efter en diskussion med min vän Morrica. Jag har ofta fått höra människor tala om att moderna byggnader tenderar att se stela och opersonliga ut. I dokumentären Sveriges historia berättar professor Dick Harrison om hur de svenska byggnaderna ändrades i utseende efter andra världskriget. Innan kriget konstruerades byggnadsverk på ett mera särpräglat sätt. Lägenheter kunde ha högt till tak, stuckaturer, fiskbens golv, spröjsade fönster och franska balkonger etc. Rent allmänt har jag personligen upplevt att äldre byggnader har en större detaljrikedom till skillnad från mera ”moderna” konstruktioner.

(Fastighet i Slottsstaden, Malmö)

Efter andra världskriget erfor Sverige stora förändringar. Konceptet ”modernitet” präglade alla delar av vårt samhälle. En ny era hade nu trätt fram i ljuset, funktionalitet var på agendan. Därav började nationen att bygga fastigheter och byggnader av varierande art, som ”alla” skulle vara funktionella. Det finns alltså de som menar på att när den här ”moderna” och ”funktionella” tanken trädde fram, då förlorade vi en del av den ”skönhet” och ”originalitet” som tidigare har klätt våra städer.

(Miljonprogrammet: Rinkeby, Stockholm)

Men som med allt har gammal sentimentalitet en benägenhet att både skönmåla det förflutna och sluta ögonen inför det vackra som existerar runtomkring oss här och nu. För visst är det så att det finns vackra byggnader idag?

  (Beijing, Kina)

Undrar vad vi har att vänta inför nästa era?

Jesper Shuja

Studentexamen: Föråldrat koncept eller kärt återseende med förnyad twist?

Jag vet inte om ni har missat det senaste från skolvärlden, men snart lär studentexamen åter bli en realitet enligt Jan Björklund (DN-artikel), något som inte har existerat i Sverige sedan 1968. Något av det första som dök upp i mina tankar var något som en gammal folkhögskollärare berättade för mig för ett bra tag sedan.

När hon skulle ta studenten skilde det sig mycket från hur man tar studenten idag. Hon berättade om hur allas föräldrar och släktingar dök upp vid skolan, stolt väntande för att se sitt barn, sitt barnbarn etc (kanhända att inte mycket skiljer sig ut den aspekten) Det enda problemet var att eleverna inte fick reda på om de klarade sin examen eller inte förrän vid examenutdelningen, framför alla förväntansfulla familjemedlemmar, övriga släktingar, klasskamrater och lärare. Om du som elev mot förmodan inte erhöll din examen, lär denna erfarenhet varit ett av de mest generande och horribla ögonblick i ditt liv, då du hade fått gå och emotta din familj med svansen mellan benen.

Det ter sig så om att det finns en hel del negativ kritik till en liknande återgång. Fokus på banal faktakunskap, hysteri kring betyg och prov. Mina egna funderingar kretsar kring om detta inte kommer att leda till en ännu större konkurrens mellan eleverna, varav Darwinistiska tankar spökar omkring. Dock yttra sig en glimma av hopp när jag läste Folkpartisten och bloggerskan Helena von Schantz inlägg, en av initiativtagarna bakom ett återförande av studentexamen.

Visst går det att skapa en dålig studentexamen. En examen som är en återgång till sextiotalet, en examen som mäter ytlig dagsfärsk kunskap, en utformning som innebär att allt hänger på en dag. Men varför skulle man göra något så korkat?

Hon ger exempel på hur ett modernare system skulle kunna se ut:

Vi vill ha en modern studentexamen som mäter de kunskaper och färdigheter som är viktigast i dagens samhälle. Förslagsvis sådant som kommunikation, språk, analys, problemlösning och reflektion. Vi vill att studentexamen ersätter de nationella proven på gymnasiet och på så vis ger färre prov – inte fler. På sikt går det kanske rent av att gallra bland de nationella proven i grundskolan om vi har en centralrättad studentexamen. Vi vill att det finns flera omprovstillfällen. Förslagsvis en gratisgång och följande försök till självkostnadspris.

Von Schantz menar även på att detta är en reform som inte bör jäktas fram, då vi måste se till att proven påverkar på rätt sätt med tanke på att de påverkar både undervisning och inlärning. Hon invänder  dock mot tanken att studentexamen kan tänkas styra slutbetygen, speciellt om vi tänker oss dagens betyglotteri, då det idag krävs MVG (snart A) för att få en chans att komma in på de mest attraktiv utbildningarna. Dock tillägger hon:

Men också om vi får rättvisa och rättvisande (Morrica) betyg finns det problem med det. Om jag har gett en elev C i Historia och hon eller han skriver A på studentexamen, skall betyget då bli A fast studentbetyget är baserat på en fråga om andra världskriget och gymnasiebetyget baserat på hela världshistorien? Det vore högst orättfärdigt. Samtidigt som det är helt omöjligt att utforma ett prov som mäter alla kunskapskrav i en kurs.

Vidare förklarar initiativtagaren att vårt nuvarande betygsystems urvalsprincip inte är rättvist för våra framtida potentiella stortänkare m.fl.

Varför ska man behöva ha MVG i musik, slöjd och spanska för att få bli veterinär?  Hur hade det gått för Stephen Hawking i vårt universitetssystem? Framgång består av en kombination av anlag, motivation och arbetsvilja. Vissa har bred kompetens, medan andra har en smal specialbegåvning. Vi måste ha system som tar vara på båda sorterna. Vad jag förstår måste vårt urvalssystem ha som konsekvens att vi hindrar en massa unga människor från att uppnå sin fulla potential. Vem säger att den som kan hitta lösningen på våra energiproblem är duktig på att rita? Ska det krävas att man kan sjunga klart och sy korsstygn om man vill bli en Marie Curie i Sverige?

Personligen anser jag att det är svårt att inte se fördelarna med ett liknande koncept som grundar sig i Helena von Schantz visionära syn på studentexamen. För även om jag anser att det är av stor vikt att vara allmänbildad, är det inte troligt att alla människor har möjlighet eller ens vill ha kunskaper om alla ämnen, något som rent rationellt är en omöjlighet. Låt varje individ finna sin egen väg och därefter satsa helhjärtat på det som uppfyller deras önskemål och drömmar. Det gynnar inte enbart eleven utan även samhället i stort.

Men det är även viktigt att lyfta fram att även om det inte går vägen första gången, lever vi i ett land där vi alla har en möjlighet att erhålla en andra chans, och alla förtjänar så pass många chanser det krävs för att man ska lyckas. För mig var den chansen folkhögskolan Hvilan i Åkarp. I dagens s.k. postmoderna värld har människan fler valmöjligheter (i västvärlden i alla fall) än vad hon någonsin har haft, just därför finns det flera av oss som behöver en längre period för att avgöra vilken väg vårt personliga öde ska styras mot. För visst är det så att vi alla förtjänar den tiden och det valet!

(För mer info om folkhögskola och studentexamen se Morrica)

Jesper Shuja

Nötkrämen som bidrar till barns överlevnad!

I en tid som denna, en tid då vi alla bör tänka på varandra och speciellt de som inte har våra förutsättningar, de som har mindre, de som svälter och lider, då kan det kännas skönt att ha möjlighet att bidra med något, något som skänker värme och glädje åt någon annan.

Bloggerskan Morrica uttrycker sig enligt följande:

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

I hopp om att själv försöka bidra med något skriver jag det här inlägget. Mot bakgrund av att jag publicerar det här inlägget skänker re:member  sex påsar nötkräm (för mer info, se här) som UNICEF ger till undernärda barn för att hjälpa dem. Allt som krävs för att barnen ska överleva är just tre påsar nötkräm per dag.

Vill även du bidra med något som kan rädda ett barns liv kan du besöka UNICEFs gåvoshop. Här har du en valfrihet att välja ett snyggt gåvobevis som är designat av  Tove Styrke eller Elsa Billgren, en gåva som säkerligen hade uppskattats att få som julklapp.

Eftersom jag tycker att Morrica förmedlar det så väl, låter jag hennes visdom få avsluta inlägget på följande sätt:

Sverige är ett rikt land, men alla som bor i Sverige är inte rika. Har du råd, så ge ett bidrag. Har du inte råd att ge ett ekonomiskt bidrag så kan du bidra ändå: prata om hur okomplicerat det är att bidra, t ex via den här kampanjen så att de som har råd får veta det. Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ta mer er dessa tankar och ha en fortsatt trevlig jul!

Jesper Shuja

%d bloggare gillar detta: