Mammor som lever sina liv genom sina barn

En klar indikation på vårt samhälles moraliska förfall är när tv-kanaler såsom TV3 sänder program såsom Mammor och minmodeller. Att människan i vårt välfärdssamhälle tenderar att bli uttråkad och söker bot mot sin tristess är att vänta sig. Men att bota den genom att söka underhållning varav innehållet bottnar i hur mammor väljer att pimpa ut sina egna döttrar, ja då, förmodligen, är botten nådd?

Vi lever redan i ett alltför hektiskt samhälle, där majoriteten av livet utgörs av kapplöpning mellan vem som först kan nå målet på någon annans bekostnad. Vad målet nu må vara lär nog ingen av oss ha koll på, bara att vi måste nå det. Det är en ”verklighet” som vi vuxna har själv bidragit till. Men måste vi tvunget påtvinga denna miserabla existens på våra barn?

Kan vi inte låta barnen få lov att vara barn? Varför måste ”vi” som vuxna och föräldrar påtvinga dem våra brustna drömmar? Varför försöker så många av oss att leva våra liv genom våra döttrar eller söner?

Den excentriske Marcus Birro utrycker det väl om än inte så belevat:

Det är perverterat att ägna sig åt detta. Barn är heliga. Vi har inte rätt att förvandla och förvrida våra barn till att bli smutsiga kärl för oss att hälla våra döda drömmar.

Och Birro låter sig inte hållas där utan erbjuder även sin bild av vuxenlivet:

Vi är vuxna av egentligen en enda anledning. Att ta hand om våra barn. När vi super, bråkar, skriker slår eller klär ut våra små barn till horor, förnekar och förnedrar vi oss så till den grad att det borde vara straffbart.

Om hans tämligen färgstarka illustration av vuxenlivet stämmer överens med min egen bild låter jag stå osagt, men hans ord har definitivt sprängkraft. Vi bör ta hand om våra barn, det tror jag inte någon skulle förneka.

Det som gör mig illa tillmods är när den allt så betydelsefulla diskussion kring jämlikhet i vårt SÅ upplysta samhälle, tenderar att totalt förringas när det gäller vårt Tv-tittande. Är detta verkligen vad vi vill att våra barn ska dra lärdom av? Om våra döttrar gör sig tillräckligt ”vackra”, då är de en vinnare? Att skönhet och framgång är enbart ”skin deep”? Har vi som samhälle verkligen inte kommit längre? På tal om ”upplysningen” betvivlar jag starkt att det var detta som Rousseau hade i åtanke när han skrev sitt berömda verk Émile, eller vad tror ni?

Det är inte vår uppgift att styra var deras väg ska leda dem, men att vägleda dem under tidens gång är något som säkert de flesta av oss skulle gladligen bidra med.

Den libanesiska filosofen och poeten Khalil Gibran förmedlar det så väl när han skriver:

Ert barn är inte era barn. De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
 De kommer genom er men är inte från er.
 Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.

Ni kan giva dem er kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.

Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.

Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.

Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er.

Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som har flytt.

Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar.

Bågskytten ser målet på det oändligas stig och Han böjer dig med sin makt för att Hans pilar skall gå snabbt och långt.

Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand.
 Ty liksom Han älskar pilen, som flyger, älskar Han också bågen, som är stadig. (Hämtat ur hans världsberömda verk Profeten)

Jesper Shuja

Vardagshjältarna: Lärare och förskollärare

Under förmiddagen läste jag en intressant artikel av  författaren och bloggaren Marcus Birro. Han talar om vardagshjältar, hur tacksam han är för att det finns förskollärare som tar väl hand om hans son. Han talar om vardagsmirakel och människor som vill gott. Han visar sin uppskattning mot förskolelärare genom att säga:

Jag lämnar det i särklass dyrbaraste jag har, min son, med glatt sinne, varmt hjärta och med all tillit i världen, till en kvinna som jag egentligen bara kan namnet på. Men jag litar på henne. Jag har ­absolut förtroende för hennes omsorger om min älskade son. Jag är säker på att hennes värme och yrkesskicklighet kommer hjälpa min älskade son att få en bra dag. Han får omtanke, vänner, lek, mat, ­kärlek och får, inte minst, träffa några andra människor än hans föräldrar. Vilket inte är att underskatta.

Skribenten förmedlar att det är sällan att någon av oss visar uppskattning mot dessa vardagshjältar, dvs. förskollärarna:

Vem hyllar förskolelärarnas yrkesgärning? När läste man senast en osande försvarsskrift om kvinnorna (och de få männen) på landets förskolor? Vem drar en lans för dessa skamligt underbetalda vardagshjältar?

Då jag själv arbetar deltid som lärare för tankarna mig till den synes otacksamma uppgift som flera av mina kollegor arbetar med dag in och dag ut. Även där kan vi tala om vardagshjältar. De tar hand om framtidens ledare, visionärer, filosofer, läkare, pedagoger, konstnärer, busschaufförer, sjuksköterskor, forskare, sophämtare, ingenjörer etc. listan är oändlig. I gengäld får dessa lärare en låg lön, politiker som till synes glömmer bort dem och enbart kräver mer och mer  i samma anda som samhället och föräldrarna. Men när tar det slut? När kommer uppskattningen?

Birro påpekar att den moderna tidens prioriteringar har tappat sin fokus. Ett bevis på detta kan vi se i morgontidningarna, där fokus ligger på pengar:

Den handlar om affärer, stora som små. Bilagan är fylld av reportage om, intervjuer med, och bilder på viktiga män och kvinnor som förvaltar mina, dina, och andras pengar.
Sedan finns det andra viktiga människor som skriver initierade krönikor om människorna som förvaltar dessa pengar.
Inte nog med det. Det finns till och med tidningar som kommer ut dagligen, som enbart handlar om pengar.

I mångt och mycket kan det tänkas att tidningar reflekterar samhällets Zeitgeist, dvs. tidsandan. Vi glömmer bort det som är oss närast och kärast, nämligen våra barn. Om vi glömmer bort att uppskatta dem som på daglig basis vårdar och utbildar våra barn, glömmer vi då inte bort våra barns möjligheter för en trygg och säker framtid?

Som Birro förmedlar i slutet:

Vi ser inte miraklet för att vi är upptagna med allting annat. Jag vill läsa mycket mer om alla dessa vardagshjältar. Jag lovar att själv börja skriva mer om dem.

Jesper Shuja