Lärare gör skillnad

Ibland känns det som om vårt samhälle har glömt bort hur viktigt det är med lärare. Ibland är det även så att vi lärare själva glömmer bort hur viktigt vårt arbete är. För vissa elever kan det vara skillnaden mellan att hamna på kriminalitetens bana eller bli nästa generations ledare.

Lärare och evigheten

Här har ni en intressant reklamkampanj för lärare:

 

En lärare gör skillnad, och det måste vi och alla andra komma ihåg!

Jesper Shuja 

Annonser

Vilket fack bör jag välja? Lärarnas Riksförbund eller Lärarförbundet?

Solen skiner vackert på den nästan klarblåa himlen och fåglarna flyger och kvittar runt hörnen, i alla fall utanför mitt fönster. Parallellt med denna idylliska sommardag (äntligen) sitter jag och funderar på vilket fack som jag bör välja. Jag har aldrig varit särskilt insatt i frågan så min kunskap är tämligen obefintlig.

Under årens lopp på lärarutbildningen fick man höra lite olika tankar om vilket förbund som passar specifik lärare. Olika nivåer i grundskolan passade olika förbund och gymnasielärare passade något annat. Själv är jag Gs/Gy-lärare vilket innebär att jag kan arbeta både inom grundskolans senare år och på gymnasiet.

På senare tid har jag ganska ofta fått höra att det inte längre spelar någon roll vilket förbund man väljer, att både Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet arbetar med alla typer av lärare. Stämmer det mån tro?

Sist men inte minst: Är det lönt att vara med i själva facket eller ska man bara betala för själva A-kassadelen?

 

Jesper Shuja 

Vad utgör en ”bra” lärare?

Jag funderar på detta med läraryrket. Under ett par år har jag arbetat som lärare, under varierande tidsperspektiv. Själv har jag studerat på lärarutbildningen under 3 år och sedan fortsatt med mastersnivå i historia. Totalt har jag mer eller mindre studerat 6 år på universitetsnivå, men det gör mig dock inte till lärare, inte om man ska rätta sig efter skolverket. Enligt dem måste jag ha erlagt en specifik lärarexamen innan jag kan få besitta en lärartitel.

Låt oss för skoj skull säga att jag hade valt en annan väg. Istället för att påbörja mitt mastersprogram, hade jag valt att fortsätta på lärarutbildningen. Om så hade varit fallet hade jag nu erhållit min lärarexamen, och voila hade jag blivit en lärare, dvs. enligt skolverkets definition.

Det jag grubblar över är om en lärarexamen per definition gör en individ till en bättre ”lärare”? Under årens lopp har jag lärt känna flera olika lärare av varierande konstellationer. De som har lärarexamen, de med oavslutad lärarutbildning, de med en helt annan utbildning och slutligen de som helt enkelt inte har någon utbildning att tala om. Vem av dessa kan tänkas vara den ”överlägsna” läraren?

(Robin Williams i filmen Döda poeters sällskap)

Det kan tänkas vara självfallet att den lärare som stundom fått bäst resultat, med eleverna, inte alltid är den ”utbildade” läraren. Det finns trots allt de individer som har en naturlig fallenhet för den pedagogiska uppgiften. Ska vi bara glömma bort dem?

Vilka är kriterierna? Ska dessa enbart baseras på skolverkets kriterier? Andra examinerade lärares kriterier? Det allmänna samhällets kriterier? Men eleverna då? Borde deras kriterier få räknas med?

Jag får reflektera vidare…

Jesper Shuja

N-ordet i skolan

För ett par veckor sedan under ett möte på min arbetsplats blev vi, lärarna, ”tvingade” att delta i något som kallas för mångfaldsspelet. Det första som dök upp i mina tankar var ”aaaa nej”. Jag är en person som mycket sällan tycker om spel eller rollspel. Trots det fann jag spelet ganska trevligt och intressant, speciellt med tanke på att jag fick tala en hel del, något som jag inte på något sätt är främmande för.

20120110-220510.jpg

Spelet behandlade olika aspekter av konceptet mångfald och arbetsplats. En fråga var t.ex. hur du skulle reagera om din chef, som var av samma kön, bjöd upp dig på en dans under en firmafest. Det var intressant att höra hur olika flera av oss hade agerat.

En fråga som var med i spelet men som aldrig dök upp, men som jag valde att lyfta fram, var frågan om N-ordet. Det är ett ord som i dagens samhälle är tämligen värdeladdat, ett ord som jag trodde ansågs vara enbart negativt, speciellt bland lärare. Jag valde att lyfta fram frågan för att jag under min tid på skolan, vid ett par tillfällen, vittnat om lärare som helt naturligt använt sig av ordet, även framför elever. Dock har jag inte upplevt det som om dessa lärare använde ordet för att medvetet nervärdera någon. Ordet anses endast vara en ”naturlig” beskrivning av människor från den afrikanska kontinenten.

Då jag själv har en tendens att uppleva starka känslor i anknytning till N-ordet, har jag ofta fått förutfattade meningar om människor som väljer att använda det ordet. Dock vill jag lära mig mer ödmjukhet och inte döma andra utan att förstå hur de tänker. Om man väljer att enbart stänga av när någon med en annan åsikt försöker förklara, då riskerar det samma att ske med dig när du vill förmedla något.

Vad är era funderingar kring detta värdeladdade ord?

Jesper Shuja

<a

Vardagshjältarna: Lärare och förskollärare

Under förmiddagen läste jag en intressant artikel av  författaren och bloggaren Marcus Birro. Han talar om vardagshjältar, hur tacksam han är för att det finns förskollärare som tar väl hand om hans son. Han talar om vardagsmirakel och människor som vill gott. Han visar sin uppskattning mot förskolelärare genom att säga:

Jag lämnar det i särklass dyrbaraste jag har, min son, med glatt sinne, varmt hjärta och med all tillit i världen, till en kvinna som jag egentligen bara kan namnet på. Men jag litar på henne. Jag har ­absolut förtroende för hennes omsorger om min älskade son. Jag är säker på att hennes värme och yrkesskicklighet kommer hjälpa min älskade son att få en bra dag. Han får omtanke, vänner, lek, mat, ­kärlek och får, inte minst, träffa några andra människor än hans föräldrar. Vilket inte är att underskatta.

Skribenten förmedlar att det är sällan att någon av oss visar uppskattning mot dessa vardagshjältar, dvs. förskollärarna:

Vem hyllar förskolelärarnas yrkesgärning? När läste man senast en osande försvarsskrift om kvinnorna (och de få männen) på landets förskolor? Vem drar en lans för dessa skamligt underbetalda vardagshjältar?

Då jag själv arbetar deltid som lärare för tankarna mig till den synes otacksamma uppgift som flera av mina kollegor arbetar med dag in och dag ut. Även där kan vi tala om vardagshjältar. De tar hand om framtidens ledare, visionärer, filosofer, läkare, pedagoger, konstnärer, busschaufförer, sjuksköterskor, forskare, sophämtare, ingenjörer etc. listan är oändlig. I gengäld får dessa lärare en låg lön, politiker som till synes glömmer bort dem och enbart kräver mer och mer  i samma anda som samhället och föräldrarna. Men när tar det slut? När kommer uppskattningen?

Birro påpekar att den moderna tidens prioriteringar har tappat sin fokus. Ett bevis på detta kan vi se i morgontidningarna, där fokus ligger på pengar:

Den handlar om affärer, stora som små. Bilagan är fylld av reportage om, intervjuer med, och bilder på viktiga män och kvinnor som förvaltar mina, dina, och andras pengar.
Sedan finns det andra viktiga människor som skriver initierade krönikor om människorna som förvaltar dessa pengar.
Inte nog med det. Det finns till och med tidningar som kommer ut dagligen, som enbart handlar om pengar.

I mångt och mycket kan det tänkas att tidningar reflekterar samhällets Zeitgeist, dvs. tidsandan. Vi glömmer bort det som är oss närast och kärast, nämligen våra barn. Om vi glömmer bort att uppskatta dem som på daglig basis vårdar och utbildar våra barn, glömmer vi då inte bort våra barns möjligheter för en trygg och säker framtid?

Som Birro förmedlar i slutet:

Vi ser inte miraklet för att vi är upptagna med allting annat. Jag vill läsa mycket mer om alla dessa vardagshjältar. Jag lovar att själv börja skriva mer om dem.

Jesper Shuja

Lärarna och elevernas förhållande till digitaliseringen av klassrummet

Under dagen satt jag och fikade med två andra lärare och diskuterade den stundande digitaliseringen av den moderna skolan. Jag är av uppfattningen att digitaliseringen i klassrummen är en positiv utveckling, om än en oundviklig sådan. Jag anser att om alla elever hade sin egen dator, IPad eller något dylikt, hade  hela inlärningsprocessen varit ideal. Det hade varit lättare att ge elever individuella uppgifter då olika elever har olika behov. Ur ett organisations perspektiv lär en data och ett välanpassat program fungera mera funktionellt till skillnad från en massa papper, inte minst för eleven utan även för läraren i fråga.

Men de två lärarna som jag diskuterade med hade en mera tveksam inställning till en större digitaliserad undervisning. Den ena läraren menade på att det finns en övertro till datorer och att liknande produkter ska förbättra skolundervisningen. Det är en tidskrävande process menade han, tid som krävs för att eleverna ska lära sig att hantera hårdvaran på rätt sätt, lära sig mjukvaran, något som även stämmer in på läraren. Slutligen menade han på att det finns viktigare aspekter av dagens skola där mer tid och resurser bör läggas.

Jag förstår hans oro och håller med på flera plan. På min arbetsplats har  eleverna egna datorer, tanken är att eleverna ska successivt använda sig mer och mer av datorerna i själva undervisningen och under hela inlärningsprocessen, och det är en lång väg från att vara felfritt. I ett klassrum där 25 elever har varsin dator, och där 2-5 (och ibland fler) datorer inte sätter igång under lektionen, strul med nätverk, inloggning etc. Det är störmoment som tar tid från en redan åtstramad undervisning.

Dock som den andra läraren i diskussionen lyfte fram, går det inte att förneka att elever som är i behov av särskilt stöd ofta gynnas av att ha tillgång till en dator. Enligt henne hade vissa av hennes elever aldrig haft möjlighet att hänga med på lektionerna om det inte vore för datorerna. Med andra ord är det inte en svart eller vit problematik med en enkel lösning.

Personligen tror jag att det är en naturlig utveckling som ingen på sikt kan sätta sig emot, datorer för dagens ungdomar och de kommande generationer är sannolikt lika naturliga för dem som pennan har varit för de flesta av oss. För att använda mig av ett alltför uttjatat citat ”Rom byggdes inte på en dag”.

Vad är era funderingar kring detta fenomen?

Jesper Shuja

Studentexamen: Föråldrat koncept eller kärt återseende med förnyad twist?

Jag vet inte om ni har missat det senaste från skolvärlden, men snart lär studentexamen åter bli en realitet enligt Jan Björklund (DN-artikel), något som inte har existerat i Sverige sedan 1968. Något av det första som dök upp i mina tankar var något som en gammal folkhögskollärare berättade för mig för ett bra tag sedan.

När hon skulle ta studenten skilde det sig mycket från hur man tar studenten idag. Hon berättade om hur allas föräldrar och släktingar dök upp vid skolan, stolt väntande för att se sitt barn, sitt barnbarn etc (kanhända att inte mycket skiljer sig ut den aspekten) Det enda problemet var att eleverna inte fick reda på om de klarade sin examen eller inte förrän vid examenutdelningen, framför alla förväntansfulla familjemedlemmar, övriga släktingar, klasskamrater och lärare. Om du som elev mot förmodan inte erhöll din examen, lär denna erfarenhet varit ett av de mest generande och horribla ögonblick i ditt liv, då du hade fått gå och emotta din familj med svansen mellan benen.

Det ter sig så om att det finns en hel del negativ kritik till en liknande återgång. Fokus på banal faktakunskap, hysteri kring betyg och prov. Mina egna funderingar kretsar kring om detta inte kommer att leda till en ännu större konkurrens mellan eleverna, varav Darwinistiska tankar spökar omkring. Dock yttra sig en glimma av hopp när jag läste Folkpartisten och bloggerskan Helena von Schantz inlägg, en av initiativtagarna bakom ett återförande av studentexamen.

Visst går det att skapa en dålig studentexamen. En examen som är en återgång till sextiotalet, en examen som mäter ytlig dagsfärsk kunskap, en utformning som innebär att allt hänger på en dag. Men varför skulle man göra något så korkat?

Hon ger exempel på hur ett modernare system skulle kunna se ut:

Vi vill ha en modern studentexamen som mäter de kunskaper och färdigheter som är viktigast i dagens samhälle. Förslagsvis sådant som kommunikation, språk, analys, problemlösning och reflektion. Vi vill att studentexamen ersätter de nationella proven på gymnasiet och på så vis ger färre prov – inte fler. På sikt går det kanske rent av att gallra bland de nationella proven i grundskolan om vi har en centralrättad studentexamen. Vi vill att det finns flera omprovstillfällen. Förslagsvis en gratisgång och följande försök till självkostnadspris.

Von Schantz menar även på att detta är en reform som inte bör jäktas fram, då vi måste se till att proven påverkar på rätt sätt med tanke på att de påverkar både undervisning och inlärning. Hon invänder  dock mot tanken att studentexamen kan tänkas styra slutbetygen, speciellt om vi tänker oss dagens betyglotteri, då det idag krävs MVG (snart A) för att få en chans att komma in på de mest attraktiv utbildningarna. Dock tillägger hon:

Men också om vi får rättvisa och rättvisande (Morrica) betyg finns det problem med det. Om jag har gett en elev C i Historia och hon eller han skriver A på studentexamen, skall betyget då bli A fast studentbetyget är baserat på en fråga om andra världskriget och gymnasiebetyget baserat på hela världshistorien? Det vore högst orättfärdigt. Samtidigt som det är helt omöjligt att utforma ett prov som mäter alla kunskapskrav i en kurs.

Vidare förklarar initiativtagaren att vårt nuvarande betygsystems urvalsprincip inte är rättvist för våra framtida potentiella stortänkare m.fl.

Varför ska man behöva ha MVG i musik, slöjd och spanska för att få bli veterinär?  Hur hade det gått för Stephen Hawking i vårt universitetssystem? Framgång består av en kombination av anlag, motivation och arbetsvilja. Vissa har bred kompetens, medan andra har en smal specialbegåvning. Vi måste ha system som tar vara på båda sorterna. Vad jag förstår måste vårt urvalssystem ha som konsekvens att vi hindrar en massa unga människor från att uppnå sin fulla potential. Vem säger att den som kan hitta lösningen på våra energiproblem är duktig på att rita? Ska det krävas att man kan sjunga klart och sy korsstygn om man vill bli en Marie Curie i Sverige?

Personligen anser jag att det är svårt att inte se fördelarna med ett liknande koncept som grundar sig i Helena von Schantz visionära syn på studentexamen. För även om jag anser att det är av stor vikt att vara allmänbildad, är det inte troligt att alla människor har möjlighet eller ens vill ha kunskaper om alla ämnen, något som rent rationellt är en omöjlighet. Låt varje individ finna sin egen väg och därefter satsa helhjärtat på det som uppfyller deras önskemål och drömmar. Det gynnar inte enbart eleven utan även samhället i stort.

Men det är även viktigt att lyfta fram att även om det inte går vägen första gången, lever vi i ett land där vi alla har en möjlighet att erhålla en andra chans, och alla förtjänar så pass många chanser det krävs för att man ska lyckas. För mig var den chansen folkhögskolan Hvilan i Åkarp. I dagens s.k. postmoderna värld har människan fler valmöjligheter (i västvärlden i alla fall) än vad hon någonsin har haft, just därför finns det flera av oss som behöver en längre period för att avgöra vilken väg vårt personliga öde ska styras mot. För visst är det så att vi alla förtjänar den tiden och det valet!

(För mer info om folkhögskola och studentexamen se Morrica)

Jesper Shuja

%d bloggare gillar detta: