Varför vi idag behöver superhjältar

Jag är en stor superhjälteentusiast, jag älskar det mesta av både DC Universe och Marvel Comics. Allt från Superman till Thor. Det är ett barnsligt kul nöje att få lov att följa dessa olika hjältars fantastiska äventyr. Det är klart märkbart att Hollywood har återinfört dem på ett stort sätt under det senaste decenniet, något som utan tvekan bottnar i ett förnyat intresse hos publiken.

Jag är av förståelsen att det återupplivade intresset för superhjältar har delvis sin grund i att världen idag upplevs som alltför komplicerad. Det måhända att människan i västvärlden inte längre har en lika tydlig antagonist, d.v.s. bad guy, efter Berlinmurens fall och som därefter följdes av Sovjetunionens undergång.

Det skulle gå att argumentera att islamvärlden har i mångt och mycket fått ersätta kommunisternas maliciösa roll, både i Hollywood och i utrikespolitiken (läs mer om detta fenomen i en föregående artikel). Sedan har vi naturligtvis Kina, som alltmer upplevs som ett hot mot den västra hemisfären. Men i realiteten lär där inte finnas ett genuint hot från Kina, då både Kina och USA är ekonomiskt beroende av varandra vilket följaktligen innebär att ett krig sinsemellan inte hade gynnat någon. Med andra ord är dagens utrikespolitiska omvärld alltför invecklad och sammanflätad.

Och med det sagt träder superhjältarna och superskurkarna in. För Lets face it, det är ingen djup problematik som manifesterar sig i dessa superhjälteberättelser. Superman, Batman, Hulken, X-men, Green Lantern, Thor och Fantastic four m.fl. har alla en gemensam nämnare, nämligen att det inte går att ta miste på vem som är ”good guy” respektive ”bad guy”. Där finns sällan en mer komplicerad historik till just varför ”the bad guy” valt att följa den ”mörka” vägen.

Och jag förmodar att det är så vi vill ha det?

Jesper Shuja

Påverkar Hollywood vår inställning till Mellanöstern och islam?

Allt sedan Twin Towers förödelsen har massmedian i väst, och inte minst i Sverige, bombarderats av artiklar om det kvarstående hotet från Mellanöstern. Mot bakgrund av självmordsattentatet i Stockholm, för drygt än en månad sedan, känns hotet mer levande och närvarande än någonsin i vår ”gamla och fria” nation. Nästan dagligen kan vi läsa artiklar som är relaterade till terrormisstänkta, på sistone har dessa varit relaterade till hotet mot Gyllands Posten och Lars Vilks karikatyrer på profeten Muhammed. Bidrar detta till att Sverigedemokraterna får fler anhängare?

Apropå karikatyrer och bilder av olika slag, är inte detta ett nytt fenomen. Alltsedan islams tillkomst och utbredning har Västerlandet målat upp en negativ porträttering av den ”vilda barbaren” från Mellanöstern. Av förståliga skäl målade människor upp denna föreställning mot bakgrund av rädsla, trots allt påbörjades islams stora expansion efter Muhammeds död på 600-talet. Likväl har den negativa framställningen inte avtagit efter nästan 1500 år.

Hollywood har bidragit till denna negativa framställning under en lång period. Alltsedan 1896 har Hollywood producerat över 1100 filmer där människor med ursprung från Mellanöstern gestaltas. Enligt Jack G. Shaheen Professor Emeritus, framstående forskare inom ämnet, har denna framställning nästintill uteslutande varit negativ. Ulf Zander, svensk forskare och historiker, har även han forskat inom ämnet. Zander påpekar att det är troligt att amerikaner påverkats av den stereotypisering som människor från Mellanöstern pålagts. Enbart under de senaste tjugo åren har flertalet storfilmer producerats såsom True Lies, Beslut utan återvändo, Belägringen, Rules of Engagement, 300, Body of lies och Green Zone. Rollistan består ofta av välkända skådespelare som Arnold Schwarzenegger, Denzel Washington, Leonardo DiCaprio, Samuel Jackson och Matt Damon m.fl. Med andra ord kan det tänkas troligt att vi i Sverige även påverkas med hänsyn till vår stora konsumtion av Hollywoodproducerade filmer.

Stereotyper och en negativ porträttering är inget nytt i Hollywood. Under Kalla krigets glansdagar fram till Sovjetunionens fall, då kommunismen betraktades som Röda Faran, går det att följa en mängd filmer som propagerar för det amerikanska synsättet kontra den ryska kommunismen. I och med ryssarnas tillbakagång kan det te sig logiskt att USA eftertraktade en ny ärkefiende. En ökad produktion av filmer med en uppsjö av stereotypiseringar, av människor från Mellanöstern, går att utvisa efter det första Gulfkriget 1991.

Varför Hollywood väljer att avhumanisera ett folkslag och en religion i återkommande filmer är en fråga som kräver större utrymme. Likväl ter det sig föga förvånande att människor i väst, likt i Sverige, får en negativ tankegång varje gång vi hör orden ”Mellanöstern” eller ”islam”. Med andra ord är det tänkbart att film och media är bidragande orsaker till Sverigedemokraternas fortsatta stöd.

Jesper Shuja

%d bloggare gillar detta: