Att vara lärare

Sedan hösten 2012 har jag både arbetat och pluggat för att nå mitt mål: nämligen att äntligen bli behörig lärare (har arbetat som lärare under flera år). Det har periodvis varit slitsamt då läraryrket tenderar att stundtals vara tämligen tungt med eller utan studier vid sidan om.

educationfuture

Idag fick jag reda på att jag fått högsta betyg på mitt examensarbete vilket glädjer mig stort! På något vis känns det som en bekräftelse på att den senaste tidens påfrestningar har varit värt det. Lön för mödan som vissa brukar säga. Jag brukar aktivt försöka hålla mig ifrån att ”klappa” mig själv på axeln, då jag inte vill bli alltför narcissistisk. Men stundtals måste väl alla få unna sig lite hybris, eller vad tror ni?

Nu återstår endast en kurs kvar: Att vara lärare. Ironiskt nog mot bakgrund av att jag redan är en lärare.

Jesper Shuja 

Lärare gör skillnad

Ibland känns det som om vårt samhälle har glömt bort hur viktigt det är med lärare. Ibland är det även så att vi lärare själva glömmer bort hur viktigt vårt arbete är. För vissa elever kan det vara skillnaden mellan att hamna på kriminalitetens bana eller bli nästa generations ledare.

Lärare och evigheten

Här har ni en intressant reklamkampanj för lärare:

 

En lärare gör skillnad, och det måste vi och alla andra komma ihåg!

Jesper Shuja 

Vilket fack bör jag välja? Lärarnas Riksförbund eller Lärarförbundet?

Solen skiner vackert på den nästan klarblåa himlen och fåglarna flyger och kvittar runt hörnen, i alla fall utanför mitt fönster. Parallellt med denna idylliska sommardag (äntligen) sitter jag och funderar på vilket fack som jag bör välja. Jag har aldrig varit särskilt insatt i frågan så min kunskap är tämligen obefintlig.

Under årens lopp på lärarutbildningen fick man höra lite olika tankar om vilket förbund som passar specifik lärare. Olika nivåer i grundskolan passade olika förbund och gymnasielärare passade något annat. Själv är jag Gs/Gy-lärare vilket innebär att jag kan arbeta både inom grundskolans senare år och på gymnasiet.

På senare tid har jag ganska ofta fått höra att det inte längre spelar någon roll vilket förbund man väljer, att både Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet arbetar med alla typer av lärare. Stämmer det mån tro?

Sist men inte minst: Är det lönt att vara med i själva facket eller ska man bara betala för själva A-kassadelen?

 

Jesper Shuja 

I’m back!

Då var det hög tid att sätt igång med skrivandet igen då jag har varit borta från bloggandet under cirka tre månader. Det bottnar i det simpla faktum att jag började arbeta fulltid igen som lärare och parallellt kände att jag behövde en paus från Mastersprogrammet. Utan tvekan var det något av det bästa jag har gjort. Det råder ingen tvekan längre att det är läraryrket som jag är ämnad för.

Även då jag har arbetat mellan 55-60 timmar i veckan under flera veckor har det varit både upplyftande och extremt roligt. I nuläget kan jag inte tänka mig någon annan karriär än att vara lärare (och någon form av skribent vid sidan om). Det var länge sedan jag kände den glädjen av att komma till min arbetsplats, dag in och dag ut. Det har knappast varit en picknick då den skolan jag arbetade på kräver mycket av sin lärare. Likväl har det varit mycket kul och enormt lärorikt (många superlativ).

Den erfarenhet jag har erhållit under denna termin är mer än vad jag har lärt mig på alla andra skolor jag arbetat vid, för att inte tala om den mediokra lärdomen man fick av lärarutbildningen.

Idag ser jag fram emot att både arbeta och utvecklas mer och mer som lärare. I’M BACK!

Jesper Shuja

Färre vill bli lärare: Och?

Allt färre människor vill idag bli lärare (se nyheterna). Det är väl knappast chockerande i ljuset av den låga status och löneutveckling som lärare i dagens skola får stå ut med, för att inte tala om den allt hårdare arbetsmiljön. Nedan kan ni se en jämförelse mellan 1982 och 2011 på sökande per utbildningsplats:

Sökande per utbildningsplats

Utbildning 1982 2011
Lågstadielärare 7,5  
Mellanstadielärare 5,2  
Grundskollärare 1,1
Ämneslärare Hi+Sam 9,0  
Ma+Na 3,1  
Språk 5,2  
Ämneslärare 1,0
Jurist 1,9 4,0
Socionom 3,5 2,6
Läkare 6,2 5,8

Källa: Lärarnas Riksförbund, SCB. Avser förstahandsval.

Dock är jag osäker på om det är en negativ trend att färre söker sig till läraryrket. Under flera år har det blivit en trend att söka in på lärarutbildningen för att man inte kommer in på något annat. Följaktligen är det studenter som inte brinner för yrket. Är det den typen av individer som borde få lov att arbeta med samhällets framtida generationer?

Möjligtvis har jag missat den positiva aspekten med en överbefolkad lärarutbildning. Om så är fallet får någon gärna styra mig mot ljuset…

Källor: Skolvärlden, TV4, LO-tidningen, Sveriges Radio, SVT-Rapport, Lärarnas Riksförbund

 

Jesper Shuja 

Krav på lärarlegitimation skjuts på framtiden

Från och med i juni 2012 skulle det vara krav på att lärare skulle ha en legitimation för att få lov att sätta betyg m.m. Här är en kort översikt om vad det innebär:

Fakta/Lärarlegitimation

Sedan den 1 augusti 2011 kan lärare och förskollärare ansöka om lärarlegitimation hos Skolverket. För att få den krävs lärarexamen samt intyg på minst ett års yrkeserfarenhet.

Legitimationen visar vilken eller vilka skolformer, årskurser och ämnen läraren är behörig i.

Legitimationskravet skulle börja gälla 1 juli 2012. Under en övergångstid skulle fast anställda utan legitimation få fortsätta sätta betyg.

Efter den 1 juli 2015 skulle legitimationskravet vara absolut.

Likväl ter det sig så om detta inte kommer att uppfyllas så tidigt som till sommaren (se TV4 Nyheterna). Helt enkelt är Skolverket överbelastade. Av 87 000 inkomna ansökningar har de hittills enbart hunnit med 2 000 på ett halvår. Med tanke på att det finns ca 180 000 lärare i Sverige lär det ta väldigt lång tid innan de har lyckats avsluta detta till synes enorma och oändliga projekt. Med andra ord har Skolverket inget val än att skjuta fram kravet på lärarleg. Ett rimligt antagande är att om legitimationskravet från och med 1 juli detta år skjuts upp, då lär det absoluta kravet för 2015 följa samma utveckling. Eller vad tror ni?

Jag funderar över hur detta kommer att påverka framtida läraranställningar? Om en person som inte har avslutat sin lärarutbildning söker en lärartjänst, då kan rimligen ingen rektorn använda sig av ett lärarleg som orsak för att inte anställa. Eller har jag missuppfattat det hela?

Källor: Aftonbladet, SvD, TV4, Lärarnas Nyheter,

Jesper Shuja 

Heltidsarbetande lärare och obetald praktik?

Tidigare har jag varit inne på vad som utgör en ”bra” lärare, vare sig han/hon har en formell utbildning eller inte (Länk). Det jag funderar över idag är VFT (Verksamhetsförlagd tid, praktik), och ”vi” som ännu inte har avslutat vår lärarutbildning men trots det arbetar fulltid som lärare. Om vi nu väljer att avsluta utbildningen vid sidan av vår lärartjänst, hur fungerar det med VFT?

När jag har diskuterat denna fråga med olika individer har jag fått uppfattningen att vi väntas göra vår praktik som en ”vanlig” lärarstudent, nämligen arbeta utan betalning. Detta tycker jag är egendomligt, i ljuset av att det finns en viss skillnad mellan en oerfaren lärarstudent och en lärarstudent som har varit i branschen under flera år.

Det är en sak att sitta och plugga på kvällar eller helger, men att arbeta fulltid, och oavlönat, som vi förväntas göra, innebär i praktiken att vi måste ta tjänstledigt från vårt fulltidsarbete. Källan till vår kapacitet att ställa fram mat på bordet och betala våra räkningar. Många av oss har säkerligen familj och en salig röra av ”saker” som vi ansvarar för. Om vi nu förväntas att godtyckligt acceptera detta, är lika som att få en smäll i nyllet med argumentet att vår erfarenhet inte har något värde.

Hur löser vi en sådan fråga realistiskt? Finns det redan lösningar som jag inte är införlivad med?

Jesper Shuja

Vad har den svenska skolan att lära av den finska?

Häromdan läste jag en intressant artikel i den amerikanske tidningen The Atlantic. Där jämförde man den finska skolan och den amerikanska. Det är en slående skillnad. För er som inte är införlivade om den finska skolan, så lär den vara en av värdens bästa. I flera år har de finska eleverna presterat mycket högt enligt den s.k. PISA undersökningen. Denna undersökning pådrivs vart tredje år av OECD länderna. Det som testas primärt är 15 åringars kunskaper inom läsförståelse, matematik och naturkunskap. Medan de finska eleverna kommer väldigt högt i denna undersökning har de amerikanska eleverna presterat medelmåttigt som bäst.

Det är av intresse att lyfta fram en jämförelse mellan den stereotypiska östasiatiska modellen. Elever förväntas att studera väldigt hårt och traditionsbundet, även efter skolan, i motsats till de finska eleverna varav dessa får tämligen lite läxor och kreativa lekar är en del av vardagen. Just därför får Finland ofta besök från olika länder i hopp om att förstå detta ”fenomen.”

Pasi Sahlberg, chef för CIMO (Centret för internationell mobilitet och internationellt samarbete), och författare till Finnish Lesson: What Can the World Learn from Educational Change in Finland?, var på besök i USA för att diskutera skillnaderna på respektive skolverksamhet. Och enligt honom finns där massiva olikheter.

Först och främst finns det inga privata skolor i Finland. Det finns självständiga skolor, men dessa är statligt betalda, och inga av dessa får lov att använda sig av studentavgifter. Detsamma är gällande för universiteten.

Enligt Sahlberg får han konstant samma frågor från amerikaner: Hur kan man utvärdera eleverna om man inte kontinuerligt testar dem (prov)? Hur förbättrar man lärandet om ni inte står till svars för dåliga lärare eller inte använder er av meritbaserad lön till duktiga lärare? Hur alstrar ni konkurrens och hur engagerar ni den privata sektorn? Hur erbjuder ni skolvalmöjligheter?

Enligt artikeln finns det inga standardiserade tester i Finland. Undantaget kan vara ett slutprov som eleverna tar innan de slutar gymnasiet (Jag förmodar att det är någon form av studentexamens prov).

Istället har de finska lärarna utbildats i att utvärdera eleverna i klassrummet, med tester på individnivå som lärarna själv har skapat. Vid slutet av terminen får barnen betyg, men dessa har grundats på individuell betygssättning av varje enskild lärare.

Sahlberg lyfter fram att i Finland får både lärare och administratörer prestige, en bra lön och mycket ansvar. Det är tufft att komma in på lärarutbildningen, och det är en Masters som krävs för att få lov att bli en lärare. Sahlberg menar även på att om en lärare missköter sitt uppdrag, då är det upp till rektorn att uppmärksamma detta och hantera det därefter.

Visste är det så att amerikaner förespråkar en konkurrensbaserad skola, men som Sahlberg poängterar är detta något som finländare inte känner sig bekväma med. I sin bok har han med ett citat, taget från den finska författaren Samuli Paronen: ”Real winners do not compete”. Det finns inga listor på de bästa skolorna eller de bästa lärarna i Finland. Det är inte konkurrens som är drivmedlet bakom den finska utbildningspolicyn, det är samarbete.

Med andra ord ter det sig om att det är jämlikhet och samarbete som är av största intresse i den finska skolan till skillnad från konkurrens och överlägsenhet. Vilket system som fungerar bäst, ter sig enligt PISA undersökningen tala sitt tydliga språk.

Utan tvekan är det finska och amerikanska skolsystemet varandras motsatser. Vilket skolexempel kommer Sverige att efterfölja mån tro? Bara tiden lär utvisa…

(För egen läsning se: The Atlantic:What Americans Keep Ignoring About Finland’s School Success, DN: Därför är finska skolan så framgångsrik, DN:Lärarna bakom succén för skolorna i Finland, Skolverket:I Finland finns inga A-och B-skolor, Lärarförbundet: Högre lärarlöner i Sveriges grannländer, Lärarnas nyheter: Lönegapet mot Norden ökar, Gemensam: Finska skolor bäst, utan test, valfrihet och konkurrens)

Jesper Shuja

Vad utgör en ”bra” lärare?

Jag funderar på detta med läraryrket. Under ett par år har jag arbetat som lärare, under varierande tidsperspektiv. Själv har jag studerat på lärarutbildningen under 3 år och sedan fortsatt med mastersnivå i historia. Totalt har jag mer eller mindre studerat 6 år på universitetsnivå, men det gör mig dock inte till lärare, inte om man ska rätta sig efter skolverket. Enligt dem måste jag ha erlagt en specifik lärarexamen innan jag kan få besitta en lärartitel.

Låt oss för skoj skull säga att jag hade valt en annan väg. Istället för att påbörja mitt mastersprogram, hade jag valt att fortsätta på lärarutbildningen. Om så hade varit fallet hade jag nu erhållit min lärarexamen, och voila hade jag blivit en lärare, dvs. enligt skolverkets definition.

Det jag grubblar över är om en lärarexamen per definition gör en individ till en bättre ”lärare”? Under årens lopp har jag lärt känna flera olika lärare av varierande konstellationer. De som har lärarexamen, de med oavslutad lärarutbildning, de med en helt annan utbildning och slutligen de som helt enkelt inte har någon utbildning att tala om. Vem av dessa kan tänkas vara den ”överlägsna” läraren?

(Robin Williams i filmen Döda poeters sällskap)

Det kan tänkas vara självfallet att den lärare som stundom fått bäst resultat, med eleverna, inte alltid är den ”utbildade” läraren. Det finns trots allt de individer som har en naturlig fallenhet för den pedagogiska uppgiften. Ska vi bara glömma bort dem?

Vilka är kriterierna? Ska dessa enbart baseras på skolverkets kriterier? Andra examinerade lärares kriterier? Det allmänna samhällets kriterier? Men eleverna då? Borde deras kriterier få räknas med?

Jag får reflektera vidare…

Jesper Shuja

N-ordet i skolan

För ett par veckor sedan under ett möte på min arbetsplats blev vi, lärarna, ”tvingade” att delta i något som kallas för mångfaldsspelet. Det första som dök upp i mina tankar var ”aaaa nej”. Jag är en person som mycket sällan tycker om spel eller rollspel. Trots det fann jag spelet ganska trevligt och intressant, speciellt med tanke på att jag fick tala en hel del, något som jag inte på något sätt är främmande för.

20120110-220510.jpg

Spelet behandlade olika aspekter av konceptet mångfald och arbetsplats. En fråga var t.ex. hur du skulle reagera om din chef, som var av samma kön, bjöd upp dig på en dans under en firmafest. Det var intressant att höra hur olika flera av oss hade agerat.

En fråga som var med i spelet men som aldrig dök upp, men som jag valde att lyfta fram, var frågan om N-ordet. Det är ett ord som i dagens samhälle är tämligen värdeladdat, ett ord som jag trodde ansågs vara enbart negativt, speciellt bland lärare. Jag valde att lyfta fram frågan för att jag under min tid på skolan, vid ett par tillfällen, vittnat om lärare som helt naturligt använt sig av ordet, även framför elever. Dock har jag inte upplevt det som om dessa lärare använde ordet för att medvetet nervärdera någon. Ordet anses endast vara en ”naturlig” beskrivning av människor från den afrikanska kontinenten.

Då jag själv har en tendens att uppleva starka känslor i anknytning till N-ordet, har jag ofta fått förutfattade meningar om människor som väljer att använda det ordet. Dock vill jag lära mig mer ödmjukhet och inte döma andra utan att förstå hur de tänker. Om man väljer att enbart stänga av när någon med en annan åsikt försöker förklara, då riskerar det samma att ske med dig när du vill förmedla något.

Vad är era funderingar kring detta värdeladdade ord?

Jesper Shuja

<a

%d bloggare gillar detta: