Miss Saigon

Nyligen fick jag uppleva något oväntat och tämligen magiskt. Vi hade biljetter till musikalen Miss Saigon, dock var jag inte riktigt på humör och hade en något trångsynt uppfattning angående vad som sker på en musikal. Missförstå mig rätt, jag har länge tyckt om att lyssna på musikaler, men förväntade mig att precis som med opera lär det bli svårt att enbart lyssna mig till berättelsen. Till min förvåning fanns det underrubriker under föreställningens förlopp, vilket underlättade förståelsen av handlingen.

15-130829misssaigon5979_1

Musikalen var uppfriskande och stämningsfull. Sångerskan som spelar Li Tong Hsu, a.k.a. Miss Saigon, har en ljuvlig stämma vars like lär vara svårmatchad. Både min partner och jag fick gåshud vid ett flertal tillfällen. Det ryktas att sångerskan inte talar svenska vilket bidrar till att förhöja hennes prestationer än mer.

I ljuset av kriget i dagens Syrien kan det tänkas att denna föreställning känns mycket relevant. Vad sker med alla de barn som blir tvingade att lämna ett sargat och krigsdrabbat land. Vem tar hand om dem?

42-130829misssaigon6266

Utöver den fantastiska musiken och låtarna var själva föreställningen spektakulär. Sångerskor, sångare, dansare och de olika spektakel som skedde på scenen bidrog till att kvällen sent kommer att glömmas.

Lite andra omdömen: Svenska DagbladetSydsvenskanSkånska DagbladetKvällspostenHelsingborgs DagbladKristianstadsbladet och Sveriges Radio P2

 

Jesper Shuja 

Annonser

Jag Är Jason.

Jag Är Jason.

Vem Är Du?

 

Jesper Shuja

 

Debatt: Att äta djur eller att inte äta djur

En viktig debatt i vårt postmoderna samhälle är frågan kring om vi bör eller inte bör äta djur. I min åsikt och förståelse lär frågan bli en av de största under 2000-talet. Detta grundar sig i det faktum att vår planet och miljö inte kommer att överleva en fortsatt liknande utveckling i relation till det enorma resurskrävande projekt som djurindustrin är. (Ja, det kanske är en sanning med modifikation. Vår planet lär överleva. Troligare är det att vi inte lär göra det om vi fortsätter i denna takt). Helt enkelt är det inte en hållbar utveckling. Till och med mina fjärdeklassare upp till sexan vet detta då de har arbetat med hållbar utveckling under terminens gång. Det påverkar inte enbart vår miljö i form av förstörelse i naturen, men det påverkar även världens fattiga. Klyftorna blir bara alltmer tydliga.

Därtill kommer att människors hälsa, i västvärlden, blir allt sämre. Hjärt- och kärlsjukdomar skjuts i höjden och det tycks kvittar hur mycket pengar vi fördelar och skänker till fonder så ter det sig så om vi inte är närmare att lösa cancergåtan (är det verkligen en gåta?). Och då ska vi inte ens nämna frågan om diabetes och flertalet autoimmuna sjukdomar (vilket jag ändå tycks lyckas med).

Utöver allt detta så har vi den mycket gamla och klassiska dilemmat kring ”är det verkligen moraliskt rätt att äta djur?”.

Här har ni en mycket intressant debatt kring fenomenet om man bör eller inte bör äta något med ett ansikte. Debatten tar upp liknande funderingar som jag har nämnt ovan. (Om ni inte orkar se hela, så spola fram till 01:30, då det är enbart ca: 14 minuter kvar. Då får ni höra de båda lagens slutargument).

Neal Barnard
Dr. Neal Barnard, en av tungviktarna kring näringsforskning. 
Om ni har sett debatten, vilket lag anser ni ha de starkaste argumenten?
Jesper Shuja 

”Invandrare betalar mer till samhället än de får tillbaka”

Jag är tvungen att lägga upp hela denna artikel då den gör mig så glad i ljuset av SDs alla anhängare och alla de individer som kontinuerligt klagar på att invandringen kostar samhället pengar. Så här skriver Henrik Brors på DN:

BRYSSEL. Invandrarna betalar mer till samhället än de får tillbaka. Det visar den första internationella rapporten om invandringens ekonomiska följder i Sverige och övriga industriländer.

Det är OECD, den internationella samarbetsorganisationen, som gjort denna politiskt kontroversiella undersökning i 27 länder. Invandringen är en het fråga i de flesta länder, där partier som vill stoppa eller kraftigt begränsa möjligheten för flyktingar och arbetskraftsinvandrare att få uppehållstillstånd hävdar att samhället skulle tjäna stora belopp på en sådan politik. I Sverige har Sverigedemokraterna i flera år krävt en statlig utredning om invandringens kostnader.

OECD har i sin stora undersökning jämfört vad invandrarhushållen betalar in i skatter och avgifter med vad de kostar i form av socialbidrag, pensioner och annan samhällsservice. Nettot blir ett plus för samhället i de flesta av de 27 länderna, med ett genomsnitt på drygt 3 000 euro per år (26 000 kronor) och hushåll.

Även i Sverige bidrar invandrarna mer till stat och kommun än de får tillbaka. Enligt OECD blir det ett plus för samhället på någon tusenlapp per år.

Det största samhällsvinsten på invandrarhushållen gör Schweiz med cirka 15 000 euro.

Det är bara i fem av de 27 länderna där invandrarna är en nettokostnad för samhället, däribland det stora invandrarlandet Tyskland. Men det beror på de höga kostnaderna för pensioner till invandrare som kom efter andra världskriget från Östeuropa med tyska pass. Räknas pensionerna bort går invandringen med ett stort plus i Tyskland.

OECD har även tittat på inkomster och kostnader för de invandrare som inte har medborgarskap med motiveringen att den politiska debatten i många länder skiljer på ”utlänningar” och ”invandrare”. Den beräkningen visar att dessa hushåll är mer lönsamma för samhället än hela gruppen invandrare.

För ”utlänningarna” blir det ett plus på cirka 6 000 euro för samtliga undersökta länder, och ett plus på nära 5 000 euro i Sverige. Skillnaden beror främst på lägre kostnader för pensioner.

OECD-rapporten baseras på uppgifter för åren 2007-09, före den djupa finanskrisen. Men OECD har också undersökt följderna av finanskrisens första år. Den jämförelsen visar att finanskrisen sänkte invandrarhushållens bidrag till samhället med cirka 1 000 euro per år, ungefär lika mycket som övriga hushåll.

Men i några länder ökade oväntat invandrarnas bidrag till samhället. I Sverige räknar man med ett plus på cirka 800 euro, medan nettobidragen från övriga hushåll minskade ungefär lika mycket. Enligt OECD beror det här på att många invandrare inte har lika starkt socialt skyddsnät som övriga medborgare, samtidigt som många invandrare började arbeta mer för att kompensera för krisens följder.

Kan det bli tydligare än så här?

Jesper Shuja

Beyoncé och hennes nyvärvade dansare: Justin Timberlake och Andy Samberg

I dagens samhälle talas det mycket om jämlikhet och allas rätt att få lov att vara den hen vill vara. Jag tycker att denna dansvideo porträtterar denna anda på ett mycket tillfredsställande sätt:

justin-timberlake-beyonce-backup-dancer-snl-06

Hela inslaget:

 

Visst är det härligt att leva i en tid som nu! ”Att vara eller icke vara

 

Jesper Shuja 

Ett afrosvenskt perspektiv på frågan om ordet ”negerboll”

För någon vecka sedan diskuterade jag människors upprördhet över att inte få lov att använda sig av laddade ord såsom ”negerboll” m.fl. (Kalle Ankans stereotypiska jul). Poängen är att många människor tycker att det är löjligt att någon ska ta illa vid sig enbart p.g.a. ett ”oskyldigt” ord. Som jag tror att vi har tidigare varit inne på så finns det inga oskyldiga ord, då hur ord upplevs är högst subjektivt.

Personligen tycker jag det hade varit intressant att få höra hur en person med afrikanska rötter upplever dylika ord, just därför delar jag med mig av ett brev Peter Towers skrev till en Facebookkommentar. Kommentaren som han snart skulle besvara lät som följande:

Förstår inte varför nån skulle ta illa upp av ordet negerboll… isåfall har dom egna problem dom borde ta hand om istället för att vilja få lite exponering i nån tidning eller liknande.

Här har ni hans insiktsfulla och utförliga svar:

Ja du, vilken psykologisk insikt du verkar ha vad gäller bruna och svarta svenskars sinne. Det vore väl käckt om du kunde vara språkrör för oss som är bruna och svarta eftersom vi inte vet vad vi själva vill och bara är ute efter uppmärksamhet.

För någon uppmärksamhet fick vi ju knappast när vi växte upp. Förutom då av raggarna som jagade mig hem ifrån skolan under två års tid för att de ville bonka negerdjälven, de övriga ständiga negerdjävleskommentarerna, uppmaningen att åka ”hem”, jag vet inte till vad, något fiktivt negerland kanske. Eller min favorit ifrån min kapten i lumpen när jag tjänade mitt land, som högst medvetet och respektlöst gentemot en hel kontinent använde ordet neger i negativ mening när han talade om afrikanska soldater. Eller när han tillät andra soldater att säga neger till mig när det hettade till, utan åtgärd (å andra sidan tillät han mig att slå den andre killen på käften, så det var ju iof rättvist.). Synd bara för de ”negrerna” som inte kunde ta för sig…

Du vet, det funkar inte så bra för bruna och svarta svenskar att å ena sidan bli kallad för negerdjävel och negerhora för att sedan helt släppa den både historiska och omedelbara negativiteten i den benämingen som uppfunnits av europeiska människor och helt glatt gå och fika på en ”negerboll”. Det är inte heller så kul när man har barn och läser om finurliga Emil, starka Pippi, och obstinata Lotta och om prinsessor med långt hår men där varje bild av ”negrer” är som en hoper hjälplösa kuredutter, en slags barnmänniskor som inte klarar sig utan Pippis pappa. Eller som den tokroliga svarta pickaninnydockan i Tomtens Julverkstad som säger ”Mami” med skrovlig röst men där den blonda dockan i kontrast är blond, söt, och säger Mommy ”med den ljuvaste lilla stämma.

Det finns alltså ett postkolonialt bildspråk vars tradition Sverige också förvaltar som inte ens jag själv var medveten om förräns jag flyttade ifrån Sverige och började tala om svenska traditioner och minnen med folk som inte är ifrån Sverige. Människor som inte tycker det är självklart att choklad kan beskrivas som ”neger” eller att kineser skall återges som på de svenska Kinapuffarna. Detta stereotypa bildspråk har sitt ursprung i USA och kom till under en tid då svarta inte ens kunde använda samma toalett som en vit människa under de amerikanska Jim Crow lagarna som inte försvann förräns 1965. Efter andra världskriget demoniseradesJapaner som gula och fula människor med stora tänder och det satt i under vietnamkriget likväl. Ungefär som Islamister beskrivs idag med bombturbaner och som notoriska kvinnohatare. Dessa rasistiska symboler har sedermera övergetts i USA till folk med afrikansk och asiatisk börds lättnad. Muslimerna kämpar fortfarande. Hur är det att ständligt bli missrepresenterad? En bra jämförelse kanske kan vara att som en vit tysk ständigt behöva bli associerad som nazist. Som lite kuriosa kan nämnas att den sista tvångssteriliseringen av en Samisk kvinna begicks 1967 som en del i en etnisk rensning i Norden, så det är inte så att vi i Norden är oskyldiga till historisk och brutal rasism.

Så vad menas det med ”ett postkolonialt bildspråk”, och uttryck som ”vit normavitet” och andra akademiskt klingande dängor. Som ett exempel på vit normativitet låt oss tala om hår. För en lite tjej som växer upp, en ”negerunge” som hon kanske skulle beskrivas av dig och andra (min dotter), hennes bild av vad som är vackert, likt många andra småtjejer, är långt hår. Redan nu vid 4 års ålder gråter hon ofta och är upprörd över att hon inte har samma vackra ”prinsesshår” som hennes kinesiska, indiska och europeiska kamrater (vi bor i Norra Kalifornien i ett av de mest multikulturellt koncenterade områdena i USA). Nästan varje kväll när hon tar av sig sin tröja drar hon den över huvudet, låter hon tröjan sitta kvar så att den hänger ”som hår”, och frågar sedan upprepat, uppmanat bekräftande, ”titta vilket vackert lång hår jag har pappa”. Det kan låta som en liten grej och hade kanske varit det om det hänt några gånger. Men det är nästan varje dag i snart ett halvår och det är hjärtskärande som förälder. Visst, det kommer att gå över, men just vetskapen om att hon gör detta för att hon inte ser sitt eget hår som vackert för att det har en annan karaktär är tråkigt. Sorligt, t.o.m

Även den svarta Disneyprinsessan har långt böljande hår. För att få ett sådant hår när man är av afrikansk börd får man antingen shocka det med kemikalier (straight perm) och eller använda s.k. ”hot combs”, värma upp håret och lösa upp krullorna med med hjälp av vaselinliknande hårprodukt, vilket tar flera timmar om dagen (vilket min farmors generation gjorde regelbundet för att inte se för mycket ut som ”negrer”). Det är en tradition som pågår än idag världen över, framför allt i södra USA. M.a.o. svarta människors naturliga utseende ses som alltför ”kurreduttit”, primitivt och ”outbildat”. Svarta kvinnor spenderar hundratals, ibland tusentals dollar i månaden för att dölja sitt afrikanska hår. En perm kostar ca $500 gången och många går varje vecka och fixar håret.

Så där har du ”neger” associationen för en kulturellt svensk människa av delvis (amerikansk) afrikansk börd. En annan åsikt än din egen. Vilken tycker du skall befrämjas? Ditt eget påstående där du redan beslutat för oss vad vi tycker och att vi själva skall tampas med ”våra problem”? Eller finns det utrymme för andra åsikter?

Du har dock rätt i att vi har problem. Tyvärr kan jag inte fixa dem själv och det funkar inte längre att knyta näven i fickan, svälja hårt och hålla käften? Jag har provat det i nu snart 40 år… det blir allt svårare kan jag säga.

Jag tänker så här, kanske det inte är en så stor grej att sluta använda ordet ”neger” eftersom det är både utdaterat, numera utjatat och helt enkelt förolämpande såsom det uppfattas av oss själva. Vad säger du?

Personen som hade skrivit den ytterst dubiösa kommentaren på Facebook svarade:

orkar inte läsa din uppsats just nu, men menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll

Jag har sagt det innan och säger det igen, varför inte bara sluta använda ord som så uppenbarligen upplevs som kränkande för olika människor, inklusive författaren till denna blogg. Att ta strid och stå för något man tror på är beundransvärt, men är detta en strid man vill verkligen lägga energi på, en strid som bidrar till att andra människor känner sig som andrahandsmänniskor?

Jesper Shuja 

Kalla Ankas stereotypiska jul

Jag funderar över detta med den senaste tidens debatt kring Kalla Ankas jul på julafton. Det finns en hel del gnäll från flera individer på b.la. Facebook angående förändringarna i Tomtens verkstad. Folk som vill behålla ”våra svenska traditioner” (vad nu det skulle vara). Jag märker tämligen ofta att detta är samma individer som även förespråkar att ”det har alltid hetat negerbulle och det kommer det alltid att göra”. Människor tycks ha en innerlig rädsla för förändringar, att bevara de ”traditioner” som de alltid har känt till. Men finns det verkligen inte utrymme för nya traditioner? Traditioner som inte upplevs som kränkande för andra grupper av människor? Eller är det ett måste att bevara ett synsätt som härstammar från de koloniala kulturrasistiska strömningar som påverkat Sverige under århundraden, i vårt medvetna eller undermedvetna? (Om ni vill se ett nyhetsinslag besök denna länk på SVT-Play)

disneyjul_992NY

Jag låter min lärare Malin Glimäng, postkolonial forskare och lektor, på Malmö högskola få säga de sista orden:

Galningen med uttalad främlingsfientlighet och järnrör är för mig inte så skrämmande jämfört med den utbredda skara i vårt land som ”inte är rasister” men som ivrigt skapar och gillar Fb grupper där man i muntert samförstånd föraktar det som anses på tok för politiskt korrekt.

Nu det här med Disney….suck! Disney väljer att ta bort material som härstammar från 1930-talet och som anses symbolisera problematiska stereotyper. Är det då inte lågt, pinsamt och rätt så obehagligt att massor av ‘vanliga’ svenskar höjer sina röster i protest?!
Varför behöver man så desperat stereotypiska bilder av andra i sitt liv? Varför blir det ingen riktig jul utan dessa bilder? Varför känns det så hotfullt för medelsvensson att släppa taget om de gamla kvarlevorna från kolonialtiden?
Hur kan man vara så otroligt fäst vis rasistiska avbilder och ändå anse sig icke-rasist? […] Tänk att Disney av olika anledningar går ut och säger: ‘vi kan inte längre stå för dessa stereotyper’. Och då…då skallar ropen från det vita medelklass Sverige ut över sociala medier: ”Men det kan vi!! Vi gillar 30-talsbilderna av Judar och svarta. Snälla låt oss behålla dessa så att även våra barn kan få njuta av känslan att blint ta förgivet rättigheten att förlöjliga andra!!”

Som en klok författare nyligen sa: ”för vita svenskar är rasisten alltid någon annan”

Det är bra att vi har de här diskussionerna i Sverige nu – inte en dag för tidigt…

Jag kunde inte sagt det bättre själv!

 

Jesper Shuja 

%d bloggare gillar detta: