Burka förbjuden i Frankrike och Belgien och nu även i Nederländerna

Nu verkar det som om Nederländerna har valt att följa samma utveckling som Frankrike och Belgien och planerar att förbjuda burka samt andra kläder som helt täcker ansiktet, med start nästa år. Av 17 miljoner invånare är ca 1 miljon muslimer. Det är den borgerliga minoritetsregeringen som med hjälp av det antiislamiska partiet PVV fått igenom detta förslag. Nederländernas vice premiärminister, Maxime Verhagen, försäkrar att det inte är ett förbud mot religiöst grundade klädesplagg. Se: Dn, SvD, Dutch News, The Telegraph

Utan tvekan är detta en mycket känslig fråga utan något lätt svar.

 

 

Jesper Shuja

 

 

Annonser

Vad har den svenska skolan att lära av den finska?

Häromdan läste jag en intressant artikel i den amerikanske tidningen The Atlantic. Där jämförde man den finska skolan och den amerikanska. Det är en slående skillnad. För er som inte är införlivade om den finska skolan, så lär den vara en av värdens bästa. I flera år har de finska eleverna presterat mycket högt enligt den s.k. PISA undersökningen. Denna undersökning pådrivs vart tredje år av OECD länderna. Det som testas primärt är 15 åringars kunskaper inom läsförståelse, matematik och naturkunskap. Medan de finska eleverna kommer väldigt högt i denna undersökning har de amerikanska eleverna presterat medelmåttigt som bäst.

Det är av intresse att lyfta fram en jämförelse mellan den stereotypiska östasiatiska modellen. Elever förväntas att studera väldigt hårt och traditionsbundet, även efter skolan, i motsats till de finska eleverna varav dessa får tämligen lite läxor och kreativa lekar är en del av vardagen. Just därför får Finland ofta besök från olika länder i hopp om att förstå detta ”fenomen.”

Pasi Sahlberg, chef för CIMO (Centret för internationell mobilitet och internationellt samarbete), och författare till Finnish Lesson: What Can the World Learn from Educational Change in Finland?, var på besök i USA för att diskutera skillnaderna på respektive skolverksamhet. Och enligt honom finns där massiva olikheter.

Först och främst finns det inga privata skolor i Finland. Det finns självständiga skolor, men dessa är statligt betalda, och inga av dessa får lov att använda sig av studentavgifter. Detsamma är gällande för universiteten.

Enligt Sahlberg får han konstant samma frågor från amerikaner: Hur kan man utvärdera eleverna om man inte kontinuerligt testar dem (prov)? Hur förbättrar man lärandet om ni inte står till svars för dåliga lärare eller inte använder er av meritbaserad lön till duktiga lärare? Hur alstrar ni konkurrens och hur engagerar ni den privata sektorn? Hur erbjuder ni skolvalmöjligheter?

Enligt artikeln finns det inga standardiserade tester i Finland. Undantaget kan vara ett slutprov som eleverna tar innan de slutar gymnasiet (Jag förmodar att det är någon form av studentexamens prov).

Istället har de finska lärarna utbildats i att utvärdera eleverna i klassrummet, med tester på individnivå som lärarna själv har skapat. Vid slutet av terminen får barnen betyg, men dessa har grundats på individuell betygssättning av varje enskild lärare.

Sahlberg lyfter fram att i Finland får både lärare och administratörer prestige, en bra lön och mycket ansvar. Det är tufft att komma in på lärarutbildningen, och det är en Masters som krävs för att få lov att bli en lärare. Sahlberg menar även på att om en lärare missköter sitt uppdrag, då är det upp till rektorn att uppmärksamma detta och hantera det därefter.

Visste är det så att amerikaner förespråkar en konkurrensbaserad skola, men som Sahlberg poängterar är detta något som finländare inte känner sig bekväma med. I sin bok har han med ett citat, taget från den finska författaren Samuli Paronen: ”Real winners do not compete”. Det finns inga listor på de bästa skolorna eller de bästa lärarna i Finland. Det är inte konkurrens som är drivmedlet bakom den finska utbildningspolicyn, det är samarbete.

Med andra ord ter det sig om att det är jämlikhet och samarbete som är av största intresse i den finska skolan till skillnad från konkurrens och överlägsenhet. Vilket system som fungerar bäst, ter sig enligt PISA undersökningen tala sitt tydliga språk.

Utan tvekan är det finska och amerikanska skolsystemet varandras motsatser. Vilket skolexempel kommer Sverige att efterfölja mån tro? Bara tiden lär utvisa…

(För egen läsning se: The Atlantic:What Americans Keep Ignoring About Finland’s School Success, DN: Därför är finska skolan så framgångsrik, DN:Lärarna bakom succén för skolorna i Finland, Skolverket:I Finland finns inga A-och B-skolor, Lärarförbundet: Högre lärarlöner i Sveriges grannländer, Lärarnas nyheter: Lönegapet mot Norden ökar, Gemensam: Finska skolor bäst, utan test, valfrihet och konkurrens)

Jesper Shuja

Varför vi idag behöver superhjältar

Jag är en stor superhjälteentusiast, jag älskar det mesta av både DC Universe och Marvel Comics. Allt från Superman till Thor. Det är ett barnsligt kul nöje att få lov att följa dessa olika hjältars fantastiska äventyr. Det är klart märkbart att Hollywood har återinfört dem på ett stort sätt under det senaste decenniet, något som utan tvekan bottnar i ett förnyat intresse hos publiken.

Jag är av förståelsen att det återupplivade intresset för superhjältar har delvis sin grund i att världen idag upplevs som alltför komplicerad. Det måhända att människan i västvärlden inte längre har en lika tydlig antagonist, d.v.s. bad guy, efter Berlinmurens fall och som därefter följdes av Sovjetunionens undergång.

Det skulle gå att argumentera att islamvärlden har i mångt och mycket fått ersätta kommunisternas maliciösa roll, både i Hollywood och i utrikespolitiken (läs mer om detta fenomen i en föregående artikel). Sedan har vi naturligtvis Kina, som alltmer upplevs som ett hot mot den västra hemisfären. Men i realiteten lär där inte finnas ett genuint hot från Kina, då både Kina och USA är ekonomiskt beroende av varandra vilket följaktligen innebär att ett krig sinsemellan inte hade gynnat någon. Med andra ord är dagens utrikespolitiska omvärld alltför invecklad och sammanflätad.

Och med det sagt träder superhjältarna och superskurkarna in. För Lets face it, det är ingen djup problematik som manifesterar sig i dessa superhjälteberättelser. Superman, Batman, Hulken, X-men, Green Lantern, Thor och Fantastic four m.fl. har alla en gemensam nämnare, nämligen att det inte går att ta miste på vem som är ”good guy” respektive ”bad guy”. Där finns sällan en mer komplicerad historik till just varför ”the bad guy” valt att följa den ”mörka” vägen.

Och jag förmodar att det är så vi vill ha det?

Jesper Shuja

Fotografins magi

Under det senaste året har jag utvecklat ett allt större intresse för fotografi. Troligen är det en fallenhet som har successivt växt sig starkare under åren. I en tid då Hollywood och resten av världen spottar ut hundratals, om inte tusentals, nya filmer varje år är det lätt hänt att vi glömmer bort det vackra med ”sedvanliga” stillbilder. Färgerna, nyanserna och kontrasterna, att ta sig tid att utforska vad en bild har att erbjuda, vad dess berättelse förtäljer, det är något magiskt över det hela. Jag letar efter rätt ord som kan skildra de fotografiska konsternas unikhet, men jag känner hur orden undflyr mig. Än finns det mycket att lära.

Intresset har växt sig starkare den senaste veckan då jag ”råkade” knycka (nej), rippa (fortfarande inte det ord jag letar efter), (ja just det) då jag råkade ”låna” ett fotografi (som jag använde mig av i ett annat inlägg) av en professionell fotograf vid namn Trey Ratcliff. Det var Morrica som så propert fick mig att fästa uppmärksamheten på hur viktigt det är med upphovsrätten, men speciellt hur betydande det är att respektera en konstnärs hårda arbete och låta denna bli krediterad. I mitt fall handlar det om att länka fotografierna till dess rätta ägare.

Men när jag tar mig tid att studera några av Ratcliffs fotografier blir jag nästintill trollbunden av dess makalösa skönhet, dess nyanser, detaljer, djuphet och alla dess möjliga färgkombinationer som aldrig tycks gå till ända. Om ni vill uppnå nya höjder av känslofyllda upplevelser rekommenderar jag er varmt att besöka hans Facebook sida och börja prenumerera. Ni lär inte ångra er. Här får ni några smakprov:

(Patagonien, Argentina)

(Crystal lake, Illinois i USA)

(”The guardian of the Ancients”)

Med dagens nya teknologiska framsteg inom mobilindustrin, blir det allt lättare för varje enskild individ att fånga de speciella ögonblicken som upplevs som lite magiska. Det hade varit sorgligt att ens titulera mig som ”amatörfotograf”, men det hindrar mig inte ifrån att söka dessa nya äventyr, att fånga det vackra omkring mig. Naturen, samhället omkring oss, erbjuder oss dagligen dessa speciella ögonblick, de finns där mitt framför näsan. Det är upp till var och en att uppmärksamma dem.

(Mellan Kungsparken och Malmö slott. Foto: Jesper Shuja)

(Narnia? Gångbana mellan stadsbiblioteket och kronprisen, Malmö. Foto: Jesper Shuja)

Tala om att fånga dagen, Carpe Diem.

Jesper Shuja

Vad utgör en ”bra” lärare?

Jag funderar på detta med läraryrket. Under ett par år har jag arbetat som lärare, under varierande tidsperspektiv. Själv har jag studerat på lärarutbildningen under 3 år och sedan fortsatt med mastersnivå i historia. Totalt har jag mer eller mindre studerat 6 år på universitetsnivå, men det gör mig dock inte till lärare, inte om man ska rätta sig efter skolverket. Enligt dem måste jag ha erlagt en specifik lärarexamen innan jag kan få besitta en lärartitel.

Låt oss för skoj skull säga att jag hade valt en annan väg. Istället för att påbörja mitt mastersprogram, hade jag valt att fortsätta på lärarutbildningen. Om så hade varit fallet hade jag nu erhållit min lärarexamen, och voila hade jag blivit en lärare, dvs. enligt skolverkets definition.

Det jag grubblar över är om en lärarexamen per definition gör en individ till en bättre ”lärare”? Under årens lopp har jag lärt känna flera olika lärare av varierande konstellationer. De som har lärarexamen, de med oavslutad lärarutbildning, de med en helt annan utbildning och slutligen de som helt enkelt inte har någon utbildning att tala om. Vem av dessa kan tänkas vara den ”överlägsna” läraren?

(Robin Williams i filmen Döda poeters sällskap)

Det kan tänkas vara självfallet att den lärare som stundom fått bäst resultat, med eleverna, inte alltid är den ”utbildade” läraren. Det finns trots allt de individer som har en naturlig fallenhet för den pedagogiska uppgiften. Ska vi bara glömma bort dem?

Vilka är kriterierna? Ska dessa enbart baseras på skolverkets kriterier? Andra examinerade lärares kriterier? Det allmänna samhällets kriterier? Men eleverna då? Borde deras kriterier få räknas med?

Jag får reflektera vidare…

Jesper Shuja

Mammor som lever sina liv genom sina barn

En klar indikation på vårt samhälles moraliska förfall är när tv-kanaler såsom TV3 sänder program såsom Mammor och minmodeller. Att människan i vårt välfärdssamhälle tenderar att bli uttråkad och söker bot mot sin tristess är att vänta sig. Men att bota den genom att söka underhållning varav innehållet bottnar i hur mammor väljer att pimpa ut sina egna döttrar, ja då, förmodligen, är botten nådd?

Vi lever redan i ett alltför hektiskt samhälle, där majoriteten av livet utgörs av kapplöpning mellan vem som först kan nå målet på någon annans bekostnad. Vad målet nu må vara lär nog ingen av oss ha koll på, bara att vi måste nå det. Det är en ”verklighet” som vi vuxna har själv bidragit till. Men måste vi tvunget påtvinga denna miserabla existens på våra barn?

Kan vi inte låta barnen få lov att vara barn? Varför måste ”vi” som vuxna och föräldrar påtvinga dem våra brustna drömmar? Varför försöker så många av oss att leva våra liv genom våra döttrar eller söner?

Den excentriske Marcus Birro utrycker det väl om än inte så belevat:

Det är perverterat att ägna sig åt detta. Barn är heliga. Vi har inte rätt att förvandla och förvrida våra barn till att bli smutsiga kärl för oss att hälla våra döda drömmar.

Och Birro låter sig inte hållas där utan erbjuder även sin bild av vuxenlivet:

Vi är vuxna av egentligen en enda anledning. Att ta hand om våra barn. När vi super, bråkar, skriker slår eller klär ut våra små barn till horor, förnekar och förnedrar vi oss så till den grad att det borde vara straffbart.

Om hans tämligen färgstarka illustration av vuxenlivet stämmer överens med min egen bild låter jag stå osagt, men hans ord har definitivt sprängkraft. Vi bör ta hand om våra barn, det tror jag inte någon skulle förneka.

Det som gör mig illa tillmods är när den allt så betydelsefulla diskussion kring jämlikhet i vårt SÅ upplysta samhälle, tenderar att totalt förringas när det gäller vårt Tv-tittande. Är detta verkligen vad vi vill att våra barn ska dra lärdom av? Om våra döttrar gör sig tillräckligt ”vackra”, då är de en vinnare? Att skönhet och framgång är enbart ”skin deep”? Har vi som samhälle verkligen inte kommit längre? På tal om ”upplysningen” betvivlar jag starkt att det var detta som Rousseau hade i åtanke när han skrev sitt berömda verk Émile, eller vad tror ni?

Det är inte vår uppgift att styra var deras väg ska leda dem, men att vägleda dem under tidens gång är något som säkert de flesta av oss skulle gladligen bidra med.

Den libanesiska filosofen och poeten Khalil Gibran förmedlar det så väl när han skriver:

Ert barn är inte era barn. De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
 De kommer genom er men är inte från er.
 Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.

Ni kan giva dem er kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.

Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.

Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.

Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er.

Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som har flytt.

Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar.

Bågskytten ser målet på det oändligas stig och Han böjer dig med sin makt för att Hans pilar skall gå snabbt och långt.

Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand.
 Ty liksom Han älskar pilen, som flyger, älskar Han också bågen, som är stadig. (Hämtat ur hans världsberömda verk Profeten)

Jesper Shuja

Byggnader då, nu och i framtiden

Jag funderade precis på det här med byggnader som är vackra och säregna efter en diskussion med min vän Morrica. Jag har ofta fått höra människor tala om att moderna byggnader tenderar att se stela och opersonliga ut. I dokumentären Sveriges historia berättar professor Dick Harrison om hur de svenska byggnaderna ändrades i utseende efter andra världskriget. Innan kriget konstruerades byggnadsverk på ett mera särpräglat sätt. Lägenheter kunde ha högt till tak, stuckaturer, fiskbens golv, spröjsade fönster och franska balkonger etc. Rent allmänt har jag personligen upplevt att äldre byggnader har en större detaljrikedom till skillnad från mera ”moderna” konstruktioner.

(Fastighet i Slottsstaden, Malmö)

Efter andra världskriget erfor Sverige stora förändringar. Konceptet ”modernitet” präglade alla delar av vårt samhälle. En ny era hade nu trätt fram i ljuset, funktionalitet var på agendan. Därav började nationen att bygga fastigheter och byggnader av varierande art, som ”alla” skulle vara funktionella. Det finns alltså de som menar på att när den här ”moderna” och ”funktionella” tanken trädde fram, då förlorade vi en del av den ”skönhet” och ”originalitet” som tidigare har klätt våra städer.

(Miljonprogrammet: Rinkeby, Stockholm)

Men som med allt har gammal sentimentalitet en benägenhet att både skönmåla det förflutna och sluta ögonen inför det vackra som existerar runtomkring oss här och nu. För visst är det så att det finns vackra byggnader idag?

  (Beijing, Kina)

Undrar vad vi har att vänta inför nästa era?

Jesper Shuja

%d bloggare gillar detta: