Miss Saigon

Nyligen fick jag uppleva något oväntat och tämligen magiskt. Vi hade biljetter till musikalen Miss Saigon, dock var jag inte riktigt på humör och hade en något trångsynt uppfattning angående vad som sker på en musikal. Missförstå mig rätt, jag har länge tyckt om att lyssna på musikaler, men förväntade mig att precis som med opera lär det bli svårt att enbart lyssna mig till berättelsen. Till min förvåning fanns det underrubriker under föreställningens förlopp, vilket underlättade förståelsen av handlingen.

15-130829misssaigon5979_1

Musikalen var uppfriskande och stämningsfull. Sångerskan som spelar Li Tong Hsu, a.k.a. Miss Saigon, har en ljuvlig stämma vars like lär vara svårmatchad. Både min partner och jag fick gåshud vid ett flertal tillfällen. Det ryktas att sångerskan inte talar svenska vilket bidrar till att förhöja hennes prestationer än mer.

I ljuset av kriget i dagens Syrien kan det tänkas att denna föreställning känns mycket relevant. Vad sker med alla de barn som blir tvingade att lämna ett sargat och krigsdrabbat land. Vem tar hand om dem?

42-130829misssaigon6266

Utöver den fantastiska musiken och låtarna var själva föreställningen spektakulär. Sångerskor, sångare, dansare och de olika spektakel som skedde på scenen bidrog till att kvällen sent kommer att glömmas.

Lite andra omdömen: Svenska DagbladetSydsvenskanSkånska DagbladetKvällspostenHelsingborgs DagbladKristianstadsbladet och Sveriges Radio P2

 

Jesper Shuja 

Jag Är Jason.

Jag Är Jason.

Vem Är Du?

 

Jesper Shuja

 

Back to my roots

Ibland känner jag ett behov av att söka mig till mitt andra ursprung. Därför delar jag med mig av en av mina favorit låtar:

Låten finns med i en av mina favorit filmer Monsunbröllop (Monsoon Wedding) 

Om ni inte sett den redan så se den, mycket vacker film samt humoristisk.

Mycket nöje.

Jesper Shuja

The Boss tycker att Sverige är ett gott exempel

Bruce Springsteen A.K.A The Boss ska nu släppa sitt 17:e album The Wrecking Ball. Denna rocklegend kännetecknas ofta för sin solidaritet. Många av hans låtar speglar arbetarklassens vardag:

Det är fortfarande en värld som luktar av svett och sot, där ljudet av stål klingar mot räls. Brända gummidäck nöter vägar utmed ändlösa fält i jakt på frihet.

Med andra ord är det den ”vanliga” människans liv som är av betydelse, The Boss’s längtan efter en samhällsförändring.

Snart lär rockikonen besöka oss i Sverige, 27 och 28 juli på Ullevi i Göteborg. I en intervju får vi reda på att Springsteen anser att Sveriges välfärdssystem är ett gott exempel, något som USA bör dra lärdom av. Även om frågan är tämligen styrd:

Vi hör din ilska. Men vad vill du ändra på egentligen? Vill du förvandla USA till en svensk välfärdsstat?

– Ha, ha! Precis så! Det är exakt min dröm! Det står skrivet mellan raderna. Men du måste läsa väldigt noga, säger Bruce Springsteen och gestikulerar med en mörk klackring.

På senare tid har jag fått ett intryck av svensk media, att Sveriges ”good guy” image har på ett internationellt plan försämrats under åren. Likväl tycker jag det fortfarande finns flera exempel på hur många andra länder och individer fortfarande hyllar det ”svenska exemplet”. Och visst, det finns flera aspekter ur det svenska systemet som borde hyllas. Dock anser jag vår storhetstid som välfärdsstat inte längre håller samma standard, något som successivt, sakta men säkert, bit för bit blir sämre. Kanske jag är ensam om den uppfattningen?

Allt detta får mig att tänka på bättre dagar, hur skönmålade de än må vara:

Källor: DN, Expressen, DN
Jesper Shuja 

Uppväger 1 individs bortgång mer än 1 miljons?

Var har vi våra perspektiv? Det går inte att förneka att Whitney Houstons nyliga bortgång var en tragisk händelse. Likväl var det självförvållat så vitt jag vet? Över 20 år av missbruk med både droger och alkohol blev hennes tidiga bortgång onekligen väntat.

Att media uppmärksammar händelsen är väl bara att vänta sig, men denna enorma mediahändelse ter sig bana väg för en stark överdrift. Kanske inget oväntat det heller, samma sak gällde när Steve Jobs gick bort i höstas, samma sak tenderar att ske när kända individer antingen dör eller beter sig på ett oväntat sätt. Själv skrev jag nyligen ett kort inlägg.

Det som retar mig är när jag ser flera individer på Facebook skriva på sin uppdatering likt: ”Vi kommer att sakna dig Whitney” eller  ”En ängel har lämnat oss” osv. Kände vi henne? Hade någon av oss en personlig relation med henne? Jag har full förståelse om jag för stunden upplevs som något kylig och kall, men på vilket sätt är hennes bortgång mer tragisk än alla de miljontals människor som dör årligen, för att inte tala om de miljontals barn som förlorar livet. Dessa dör av hunger, sjukdomar, krig och otaliga naturkatastrofer m.m. Jag är tämligen säker på att de flesta av dessa individer inte ville mista livet, med andra ord var det inte självförvållat.

Varför ser jag så sällan någon skriva något kort om dessa oskyldiga individer? Var går våra tankar åt dem?

Kan det kanske vara så att vi alla är i behov av lite perspektiv? Trots allt bör väl inte 1 individs liv uppväga mer än 1 miljons?

Källor: Aftonbladet, DN, SvD, SVT, GP

Jesper Shuja 

Whitney Houston: En stjärna har slocknat

Nu har en fallande stjärna slocknat, tråkigt men sant och samtidigt föga förvånande. Whitney Houston hade ett drogmissbruk som enligt källor sträckte sig 20 år tillbaka i tiden, som initialt tog sin början efter filmdebuten med The Bodyguard. Kroppen kan bara hantera så pass mycket. Likväl, parallellt med att stjärnan misshandlade sig själv under åren, skänkte hon glädje åt miljontals fans över hela världen. Det lär vara hennes vackra toner som människor låter komma ihåg. Hennes melodier och texter som har berört så många av oss. Kärlek, sorg och glädje, allt det som berör det mänskliga sinnet. Personligen är det min förhoppning dock, att vi alla kan dra lärdom av hennes största tragedi, nämligen mötet med drogerna.

Här är några av de låtar som har berört mig under årens lopp:

Källor: DN, Aftonbladet, Expressen, SvD, Tysta Tankar

 

Jesper Shuja 

%d bloggare gillar detta: