Läroböckers förenkling av det förflutna

För stunden är jag fullt upptagen med att revidera mitt analysavsnitt i min D-uppsats. Jag analyserar hur svenska historieläroböcker skildrar det äldre arabiska förflutna (högstadienivå samt gymnasiet). Mitt fokus centreras kring hur läroboksförfattarna väljer att använda sig av det förflutna i sin beskrivning, med andra ord vilka historiebruk de använder. En genomgående trend är att författarna inte problematiserar de olika händelserna som t.ex. den islamiska expansionen under 600-talet, de kulturella bidragen till Europa och varför kvinnan först fick det bättre när islam introducerades, följt av att några hundra år senare påtvingas slöja och få det allmänt sämre än en gång. Dessa olika händelser enbart händer, utan några större förklaringar. Denna trend visar sig i läroböcker under drygt 50 år, även om det finns exempel som avviker något från trenden.

(Det ska dock lyftas fram att just denna lärobok gör ett tappert försök att förklara bakgrunderna till expansionen och de kulturella bidragen.)

Då jag kritiserar läroboksförfattarna i anknytning till detta fenomen, får jag själv kritik av min handledare då han anmärker om vi verkligen kan förvänta oss att läroböcker ska förmedla ett större problematiserande. Ur denna aspekt har jag fastnat, för mig är det självklart att böckerna måste förmedla tillräckligt med kunskap för att läsaren, eleven, ska tillhandahålla sig en måttlig förståelse för regionen. Annars finns det en risk att eleven t.ex. föreställer sig att araberna var mera aggressiva än något annat folkslag, då motiven bakom utbredningen inte förklaras.

Vad är era funderingar? Känner att jag behöver hjälp att tänka utanför min egen föreställning.

 

Jesper Shuja

 

Annonser
%d bloggare gillar detta: