Vad har den svenska skolan att lära av den finska?

Häromdan läste jag en intressant artikel i den amerikanske tidningen The Atlantic. Där jämförde man den finska skolan och den amerikanska. Det är en slående skillnad. För er som inte är införlivade om den finska skolan, så lär den vara en av värdens bästa. I flera år har de finska eleverna presterat mycket högt enligt den s.k. PISA undersökningen. Denna undersökning pådrivs vart tredje år av OECD länderna. Det som testas primärt är 15 åringars kunskaper inom läsförståelse, matematik och naturkunskap. Medan de finska eleverna kommer väldigt högt i denna undersökning har de amerikanska eleverna presterat medelmåttigt som bäst.

Det är av intresse att lyfta fram en jämförelse mellan den stereotypiska östasiatiska modellen. Elever förväntas att studera väldigt hårt och traditionsbundet, även efter skolan, i motsats till de finska eleverna varav dessa får tämligen lite läxor och kreativa lekar är en del av vardagen. Just därför får Finland ofta besök från olika länder i hopp om att förstå detta ”fenomen.”

Pasi Sahlberg, chef för CIMO (Centret för internationell mobilitet och internationellt samarbete), och författare till Finnish Lesson: What Can the World Learn from Educational Change in Finland?, var på besök i USA för att diskutera skillnaderna på respektive skolverksamhet. Och enligt honom finns där massiva olikheter.

Först och främst finns det inga privata skolor i Finland. Det finns självständiga skolor, men dessa är statligt betalda, och inga av dessa får lov att använda sig av studentavgifter. Detsamma är gällande för universiteten.

Enligt Sahlberg får han konstant samma frågor från amerikaner: Hur kan man utvärdera eleverna om man inte kontinuerligt testar dem (prov)? Hur förbättrar man lärandet om ni inte står till svars för dåliga lärare eller inte använder er av meritbaserad lön till duktiga lärare? Hur alstrar ni konkurrens och hur engagerar ni den privata sektorn? Hur erbjuder ni skolvalmöjligheter?

Enligt artikeln finns det inga standardiserade tester i Finland. Undantaget kan vara ett slutprov som eleverna tar innan de slutar gymnasiet (Jag förmodar att det är någon form av studentexamens prov).

Istället har de finska lärarna utbildats i att utvärdera eleverna i klassrummet, med tester på individnivå som lärarna själv har skapat. Vid slutet av terminen får barnen betyg, men dessa har grundats på individuell betygssättning av varje enskild lärare.

Sahlberg lyfter fram att i Finland får både lärare och administratörer prestige, en bra lön och mycket ansvar. Det är tufft att komma in på lärarutbildningen, och det är en Masters som krävs för att få lov att bli en lärare. Sahlberg menar även på att om en lärare missköter sitt uppdrag, då är det upp till rektorn att uppmärksamma detta och hantera det därefter.

Visste är det så att amerikaner förespråkar en konkurrensbaserad skola, men som Sahlberg poängterar är detta något som finländare inte känner sig bekväma med. I sin bok har han med ett citat, taget från den finska författaren Samuli Paronen: ”Real winners do not compete”. Det finns inga listor på de bästa skolorna eller de bästa lärarna i Finland. Det är inte konkurrens som är drivmedlet bakom den finska utbildningspolicyn, det är samarbete.

Med andra ord ter det sig om att det är jämlikhet och samarbete som är av största intresse i den finska skolan till skillnad från konkurrens och överlägsenhet. Vilket system som fungerar bäst, ter sig enligt PISA undersökningen tala sitt tydliga språk.

Utan tvekan är det finska och amerikanska skolsystemet varandras motsatser. Vilket skolexempel kommer Sverige att efterfölja mån tro? Bara tiden lär utvisa…

(För egen läsning se: The Atlantic:What Americans Keep Ignoring About Finland’s School Success, DN: Därför är finska skolan så framgångsrik, DN:Lärarna bakom succén för skolorna i Finland, Skolverket:I Finland finns inga A-och B-skolor, Lärarförbundet: Högre lärarlöner i Sveriges grannländer, Lärarnas nyheter: Lönegapet mot Norden ökar, Gemensam: Finska skolor bäst, utan test, valfrihet och konkurrens)

Jesper Shuja

Annonser

Vad utgör en ”bra” lärare?

Jag funderar på detta med läraryrket. Under ett par år har jag arbetat som lärare, under varierande tidsperspektiv. Själv har jag studerat på lärarutbildningen under 3 år och sedan fortsatt med mastersnivå i historia. Totalt har jag mer eller mindre studerat 6 år på universitetsnivå, men det gör mig dock inte till lärare, inte om man ska rätta sig efter skolverket. Enligt dem måste jag ha erlagt en specifik lärarexamen innan jag kan få besitta en lärartitel.

Låt oss för skoj skull säga att jag hade valt en annan väg. Istället för att påbörja mitt mastersprogram, hade jag valt att fortsätta på lärarutbildningen. Om så hade varit fallet hade jag nu erhållit min lärarexamen, och voila hade jag blivit en lärare, dvs. enligt skolverkets definition.

Det jag grubblar över är om en lärarexamen per definition gör en individ till en bättre ”lärare”? Under årens lopp har jag lärt känna flera olika lärare av varierande konstellationer. De som har lärarexamen, de med oavslutad lärarutbildning, de med en helt annan utbildning och slutligen de som helt enkelt inte har någon utbildning att tala om. Vem av dessa kan tänkas vara den ”överlägsna” läraren?

(Robin Williams i filmen Döda poeters sällskap)

Det kan tänkas vara självfallet att den lärare som stundom fått bäst resultat, med eleverna, inte alltid är den ”utbildade” läraren. Det finns trots allt de individer som har en naturlig fallenhet för den pedagogiska uppgiften. Ska vi bara glömma bort dem?

Vilka är kriterierna? Ska dessa enbart baseras på skolverkets kriterier? Andra examinerade lärares kriterier? Det allmänna samhällets kriterier? Men eleverna då? Borde deras kriterier få räknas med?

Jag får reflektera vidare…

Jesper Shuja

N-ordet i skolan

För ett par veckor sedan under ett möte på min arbetsplats blev vi, lärarna, ”tvingade” att delta i något som kallas för mångfaldsspelet. Det första som dök upp i mina tankar var ”aaaa nej”. Jag är en person som mycket sällan tycker om spel eller rollspel. Trots det fann jag spelet ganska trevligt och intressant, speciellt med tanke på att jag fick tala en hel del, något som jag inte på något sätt är främmande för.

20120110-220510.jpg

Spelet behandlade olika aspekter av konceptet mångfald och arbetsplats. En fråga var t.ex. hur du skulle reagera om din chef, som var av samma kön, bjöd upp dig på en dans under en firmafest. Det var intressant att höra hur olika flera av oss hade agerat.

En fråga som var med i spelet men som aldrig dök upp, men som jag valde att lyfta fram, var frågan om N-ordet. Det är ett ord som i dagens samhälle är tämligen värdeladdat, ett ord som jag trodde ansågs vara enbart negativt, speciellt bland lärare. Jag valde att lyfta fram frågan för att jag under min tid på skolan, vid ett par tillfällen, vittnat om lärare som helt naturligt använt sig av ordet, även framför elever. Dock har jag inte upplevt det som om dessa lärare använde ordet för att medvetet nervärdera någon. Ordet anses endast vara en ”naturlig” beskrivning av människor från den afrikanska kontinenten.

Då jag själv har en tendens att uppleva starka känslor i anknytning till N-ordet, har jag ofta fått förutfattade meningar om människor som väljer att använda det ordet. Dock vill jag lära mig mer ödmjukhet och inte döma andra utan att förstå hur de tänker. Om man väljer att enbart stänga av när någon med en annan åsikt försöker förklara, då riskerar det samma att ske med dig när du vill förmedla något.

Vad är era funderingar kring detta värdeladdade ord?

Jesper Shuja

<a

Vardagshjältarna: Lärare och förskollärare

Under förmiddagen läste jag en intressant artikel av  författaren och bloggaren Marcus Birro. Han talar om vardagshjältar, hur tacksam han är för att det finns förskollärare som tar väl hand om hans son. Han talar om vardagsmirakel och människor som vill gott. Han visar sin uppskattning mot förskolelärare genom att säga:

Jag lämnar det i särklass dyrbaraste jag har, min son, med glatt sinne, varmt hjärta och med all tillit i världen, till en kvinna som jag egentligen bara kan namnet på. Men jag litar på henne. Jag har ­absolut förtroende för hennes omsorger om min älskade son. Jag är säker på att hennes värme och yrkesskicklighet kommer hjälpa min älskade son att få en bra dag. Han får omtanke, vänner, lek, mat, ­kärlek och får, inte minst, träffa några andra människor än hans föräldrar. Vilket inte är att underskatta.

Skribenten förmedlar att det är sällan att någon av oss visar uppskattning mot dessa vardagshjältar, dvs. förskollärarna:

Vem hyllar förskolelärarnas yrkesgärning? När läste man senast en osande försvarsskrift om kvinnorna (och de få männen) på landets förskolor? Vem drar en lans för dessa skamligt underbetalda vardagshjältar?

Då jag själv arbetar deltid som lärare för tankarna mig till den synes otacksamma uppgift som flera av mina kollegor arbetar med dag in och dag ut. Även där kan vi tala om vardagshjältar. De tar hand om framtidens ledare, visionärer, filosofer, läkare, pedagoger, konstnärer, busschaufförer, sjuksköterskor, forskare, sophämtare, ingenjörer etc. listan är oändlig. I gengäld får dessa lärare en låg lön, politiker som till synes glömmer bort dem och enbart kräver mer och mer  i samma anda som samhället och föräldrarna. Men när tar det slut? När kommer uppskattningen?

Birro påpekar att den moderna tidens prioriteringar har tappat sin fokus. Ett bevis på detta kan vi se i morgontidningarna, där fokus ligger på pengar:

Den handlar om affärer, stora som små. Bilagan är fylld av reportage om, intervjuer med, och bilder på viktiga män och kvinnor som förvaltar mina, dina, och andras pengar.
Sedan finns det andra viktiga människor som skriver initierade krönikor om människorna som förvaltar dessa pengar.
Inte nog med det. Det finns till och med tidningar som kommer ut dagligen, som enbart handlar om pengar.

I mångt och mycket kan det tänkas att tidningar reflekterar samhällets Zeitgeist, dvs. tidsandan. Vi glömmer bort det som är oss närast och kärast, nämligen våra barn. Om vi glömmer bort att uppskatta dem som på daglig basis vårdar och utbildar våra barn, glömmer vi då inte bort våra barns möjligheter för en trygg och säker framtid?

Som Birro förmedlar i slutet:

Vi ser inte miraklet för att vi är upptagna med allting annat. Jag vill läsa mycket mer om alla dessa vardagshjältar. Jag lovar att själv börja skriva mer om dem.

Jesper Shuja

%d bloggare gillar detta: