Hör vi hemma på denna planet?

På senare tid har jag börjat följa serien Louie med komikern Louis C.K. I mångt och mycket är han en frisk fläkt då han, inte olikt många andra komiker, trotsar vad som anses politiskt korrekt och helt enkelt bryter alla normer. Vad som gör honom säregen, i min uppfattning, är att han är så brutal, det finns verkligen inga gränser för hans humor. Om någon verkligen utnyttjar sina rättigheter att få säga vad de vill så är det denna individ.

louisCK_white

Nyligen såg jag på en av hans sketcher från Live at the beacon theater i New York. Han diskuterar hur den s.k. vita människan förmodligen inte kommer från denna planet. Hans argument bottnar i det faktum av hur många av oss som faktiskt inte verkar trivas här, då vi väljer att förstöra vår omgivning. Helt enkelt verkar vi ha ett problem att låta landskapen och miljön få lov att se ut som de alltid gjort. Vi vill förändra, förstöra och tenderar att inte vara nöjd med vår omgivning. Maten finns överallt, på och under marken, i träd och buskar och stora fält fyllt med massa näringsrika vegetabilier. Men de flesta av oss nöjer oss inte med det som naturen skänkt oss. Bättre att hoppa på oskyldiga medvetna varelser för att släcka vår omättliga demoniska törst för förstörelse, kvittar hur det förgör vår planet för att inte nämna vår egen hälsa. För om vi verkligen hörde hemma och var nöjda och trivdes på denna blå planet, med all dess vackra mångfald, hade vi verkligen då lämnat ett sådant markant och djupt sår i henne?

 

Jesper Shuja 

Forks over knives: Varning, det här kan rädda ditt liv

Om det är en dokumentär ni ska se i år så är det Forks over knivesUtan tvekan var denna filmen en av de största inspirationerna till varför jag valde att redan nu gå över till en helt vegetabilisk kost, m.a.o. utan att tillsätta några animaliska produkter. Till skillnad från många andra dokumentärer, som behandlar vegetabilisk kost, så ligger inte fokus på de olika moraliska dilemman som existerar med att äta djur, även om den nuddar vid det. Uteslutande är fokus på människans hälsa och den näring som vi får i oss genom vår kost.

forks

Det som imponerar mest på mig är den oerhört starka forskning som står bakom denna dokumentär (en forskning som jag i nulägget själv läser mig djupare in på). T. Colin Campbell, Professor Emeritus, är en av de tunga namnen bakom filmen och anses vara en av de främsta, om inte den främsta, inom näringslära. Inte bara har han arbetat med frågor kring protein och vår hälsa i över 50 år, utan han har även publicerat Kina Studien, 20 år långt forskningsprojekt, som anses vara den största forskningsrapporten kring människors påverkan av matvanor. Utöver Campbell har vi Caldwell Esselstyn Jr, läkare och forskare, som har under många år arbetat med patienter, hjärt-och kärlsjukdomar, som ansetts vara utan hopp men ändå lyckats få dem till maximal hälsa med hjälp av en vegetabilisk diet. Sedan har vi John A. McDougal, läkare och forskare, som lyckats hjälpa  b.la. cancerpatienter att bli av med sin cancer helt och hållet enbart med hjälp av en vegetabilisk kost. Även andra forskare presenteras.

Forks-Over-Knives_Review

Budskapet med hela dokumentären är att du kan:

  • undvika hjärt- och kärlsjukdomar helt och hållet, eller återgå till bra hälsa om du redan har problem
  • undvika de flesta cancer sorter eller om du har den att i många fall få den att att försvinna helt
  • bli helt och hållet av med diabetes II (en process som går mycket snabbt. Förbättrar även situationen för människor med diabetes I )
  • kan förhindra eller behandla kroniska sjukdomar (reumatism, artrit, demens m.fl.)

Kontentan är att du kan förhindra eller behandla de flesta kända sjukdomar, och i många fall även bli av med dem, med hjälp av kost, då specifikt en nyttig, allsidig vegetabilisk kost. Kanske är det så att vi faktiskt inte behöver få mer och mer smärtor enbart för att vi blir äldre, utan att vi de facto kan få leva ett värdigt och smärtfritt liv, m.a.o. en mycket högre livskvalité.

Om ni är oroliga för att forskningsrabblet ska bli jobbigt att följa, så har jag goda nyheter, de gör det väldigt lättförståeligt med hjälp av lättförstådda animationer m.m. som tydliggör vad som sker i kroppen och psyket. Det kan även tilläggas att själva boken Forks over knives låg på toppen av New York Times bäst säljande lista, just nu på 8:e plats. Boken innehåller även 125 recept.

Förstår att många av er säkerligen ställer er skeptiska till denna information, källkritik är alltid viktigt. Men innan ni väljer att frångå denna vitala information och forskning, varför inte se dokumentären och därefter bilda er en egen uppfattning? Det kan tyckas att vi alla har så mycket mer att vinna på detta än vad vi har att förlora. Här har ni en trailer:

Det tog mig ett tag innan jag fattade poängen med titeln, ”Forks over knives”, men den ter sig tämligen logisk om man tittar på bilden, det är bättre att äta hälsosamt med gaffeln än att hamna under kniven.

Jesper Shuja 

Nytt kapitel i mitt liv: Veganism

Idag är en historisk dag, det är dagen då jag avslutar min  vegetariska livsstil och påbörjar ett nytt kapitel i mitt liv, nämligen en vegansk livsstil. Ingen mer traditionell Pizza eller glass, ingen mer Marabou mjölkchoklad och inga fler tårtor eller bakelser gjorda på mjölk och ägg. Till viss del känns det skrämmande, men den rädslan överskuggas av känslan av att det känns rätt, för mig, på alla nivåer. Det må låta som jag förlorar en massa olika alternativ i kostväg, men sanningen är den att jag anser att jag tvärtom förvärvar massa nya alternativ och idéer, något som känns ytterst spännande.

Det kan tänkas att det svåra med den veganska livsstilen är maten, men det är den sociala biten som kan, mot förmodan, vara den mer besvärligare aspekten. Under 10 år som vegetarian tog de ändlösa frågorna aldrig slut. Det i sig var inget problem, då jag tycker om att diskutera kost och hälsa, problemet grundar sig på de människor som har ställt samma frågor under flera år och fortsätter med det. Typ ”får du tillräckligt med protein”, ”varför äter du inte kött, det är naturligt, det är så gott”, ”hur vet du att växter inte har känslor”. När det väl kommer till kritan så kan jag leva med de frågorna, och som nämnt tidigare så kan jag de facto tycka att det är rätt kul, speciellt om frågorna ställs på rätt sätt, nyfikenhet osv.

Men det riktiga stora problemet är utanförskapet, att man upplevs som annorlunda, konstig, löjlig och arrogant. Den arroganta delen kan jag dock hålla med om, speciellt när mitt tålamod tryter, då lär jag använda all min kunskap i ett och samma svep och kasta all vetenskap och forskning i nyllet på någon. Tämligen kontraproduktivt, men känns ofta ganska bra i ögonblicket. Det är en strategi som jag fortfarande arbetar på, och troligen har jag en hel del kvar att arbeta med. Som jag nyligen diskuterade med en god vän, om en person slutar lyssnar på en, då lär budskapet knappast nå fram.

I slutändan handlar det om respekt, från allas håll. Har man det så vet man vem som är ens ”sanna” vänner. Det må vara svårt för mig, periodvis, att förstå de människor som inte alls vill diskutera sina kostval och dess konsekvenser för omgivningen, som inte ens vill reflektera över dem, men det är viktigt att jag försöker ge dem utrymme att göra det valet, även om det känns svårt.

Som med allt så finns det en chans att mina handlingar leder till konsekvensen att vissa människor skjuter bort mig, och det får jag i så fall leva med. Trots allt är det mig själv som jag måste leva med, 24 timmar om dygnet, även om det inte alltid är så lätt. Men om jag slutligen får lov att spä på min hybris, så lever jag ändå i gott sällskap, eller vad tror ni?

Print

 

Spännande tider väntar!!!

 

Jesper Shuja 

Ett afrosvenskt perspektiv på frågan om ordet ”negerboll”

För någon vecka sedan diskuterade jag människors upprördhet över att inte få lov att använda sig av laddade ord såsom ”negerboll” m.fl. (Kalle Ankans stereotypiska jul). Poängen är att många människor tycker att det är löjligt att någon ska ta illa vid sig enbart p.g.a. ett ”oskyldigt” ord. Som jag tror att vi har tidigare varit inne på så finns det inga oskyldiga ord, då hur ord upplevs är högst subjektivt.

Personligen tycker jag det hade varit intressant att få höra hur en person med afrikanska rötter upplever dylika ord, just därför delar jag med mig av ett brev Peter Towers skrev till en Facebookkommentar. Kommentaren som han snart skulle besvara lät som följande:

Förstår inte varför nån skulle ta illa upp av ordet negerboll… isåfall har dom egna problem dom borde ta hand om istället för att vilja få lite exponering i nån tidning eller liknande.

Här har ni hans insiktsfulla och utförliga svar:

Ja du, vilken psykologisk insikt du verkar ha vad gäller bruna och svarta svenskars sinne. Det vore väl käckt om du kunde vara språkrör för oss som är bruna och svarta eftersom vi inte vet vad vi själva vill och bara är ute efter uppmärksamhet.

För någon uppmärksamhet fick vi ju knappast när vi växte upp. Förutom då av raggarna som jagade mig hem ifrån skolan under två års tid för att de ville bonka negerdjälven, de övriga ständiga negerdjävleskommentarerna, uppmaningen att åka ”hem”, jag vet inte till vad, något fiktivt negerland kanske. Eller min favorit ifrån min kapten i lumpen när jag tjänade mitt land, som högst medvetet och respektlöst gentemot en hel kontinent använde ordet neger i negativ mening när han talade om afrikanska soldater. Eller när han tillät andra soldater att säga neger till mig när det hettade till, utan åtgärd (å andra sidan tillät han mig att slå den andre killen på käften, så det var ju iof rättvist.). Synd bara för de ”negrerna” som inte kunde ta för sig…

Du vet, det funkar inte så bra för bruna och svarta svenskar att å ena sidan bli kallad för negerdjävel och negerhora för att sedan helt släppa den både historiska och omedelbara negativiteten i den benämingen som uppfunnits av europeiska människor och helt glatt gå och fika på en ”negerboll”. Det är inte heller så kul när man har barn och läser om finurliga Emil, starka Pippi, och obstinata Lotta och om prinsessor med långt hår men där varje bild av ”negrer” är som en hoper hjälplösa kuredutter, en slags barnmänniskor som inte klarar sig utan Pippis pappa. Eller som den tokroliga svarta pickaninnydockan i Tomtens Julverkstad som säger ”Mami” med skrovlig röst men där den blonda dockan i kontrast är blond, söt, och säger Mommy ”med den ljuvaste lilla stämma.

Det finns alltså ett postkolonialt bildspråk vars tradition Sverige också förvaltar som inte ens jag själv var medveten om förräns jag flyttade ifrån Sverige och började tala om svenska traditioner och minnen med folk som inte är ifrån Sverige. Människor som inte tycker det är självklart att choklad kan beskrivas som ”neger” eller att kineser skall återges som på de svenska Kinapuffarna. Detta stereotypa bildspråk har sitt ursprung i USA och kom till under en tid då svarta inte ens kunde använda samma toalett som en vit människa under de amerikanska Jim Crow lagarna som inte försvann förräns 1965. Efter andra världskriget demoniseradesJapaner som gula och fula människor med stora tänder och det satt i under vietnamkriget likväl. Ungefär som Islamister beskrivs idag med bombturbaner och som notoriska kvinnohatare. Dessa rasistiska symboler har sedermera övergetts i USA till folk med afrikansk och asiatisk börds lättnad. Muslimerna kämpar fortfarande. Hur är det att ständligt bli missrepresenterad? En bra jämförelse kanske kan vara att som en vit tysk ständigt behöva bli associerad som nazist. Som lite kuriosa kan nämnas att den sista tvångssteriliseringen av en Samisk kvinna begicks 1967 som en del i en etnisk rensning i Norden, så det är inte så att vi i Norden är oskyldiga till historisk och brutal rasism.

Så vad menas det med ”ett postkolonialt bildspråk”, och uttryck som ”vit normavitet” och andra akademiskt klingande dängor. Som ett exempel på vit normativitet låt oss tala om hår. För en lite tjej som växer upp, en ”negerunge” som hon kanske skulle beskrivas av dig och andra (min dotter), hennes bild av vad som är vackert, likt många andra småtjejer, är långt hår. Redan nu vid 4 års ålder gråter hon ofta och är upprörd över att hon inte har samma vackra ”prinsesshår” som hennes kinesiska, indiska och europeiska kamrater (vi bor i Norra Kalifornien i ett av de mest multikulturellt koncenterade områdena i USA). Nästan varje kväll när hon tar av sig sin tröja drar hon den över huvudet, låter hon tröjan sitta kvar så att den hänger ”som hår”, och frågar sedan upprepat, uppmanat bekräftande, ”titta vilket vackert lång hår jag har pappa”. Det kan låta som en liten grej och hade kanske varit det om det hänt några gånger. Men det är nästan varje dag i snart ett halvår och det är hjärtskärande som förälder. Visst, det kommer att gå över, men just vetskapen om att hon gör detta för att hon inte ser sitt eget hår som vackert för att det har en annan karaktär är tråkigt. Sorligt, t.o.m

Även den svarta Disneyprinsessan har långt böljande hår. För att få ett sådant hår när man är av afrikansk börd får man antingen shocka det med kemikalier (straight perm) och eller använda s.k. ”hot combs”, värma upp håret och lösa upp krullorna med med hjälp av vaselinliknande hårprodukt, vilket tar flera timmar om dagen (vilket min farmors generation gjorde regelbundet för att inte se för mycket ut som ”negrer”). Det är en tradition som pågår än idag världen över, framför allt i södra USA. M.a.o. svarta människors naturliga utseende ses som alltför ”kurreduttit”, primitivt och ”outbildat”. Svarta kvinnor spenderar hundratals, ibland tusentals dollar i månaden för att dölja sitt afrikanska hår. En perm kostar ca $500 gången och många går varje vecka och fixar håret.

Så där har du ”neger” associationen för en kulturellt svensk människa av delvis (amerikansk) afrikansk börd. En annan åsikt än din egen. Vilken tycker du skall befrämjas? Ditt eget påstående där du redan beslutat för oss vad vi tycker och att vi själva skall tampas med ”våra problem”? Eller finns det utrymme för andra åsikter?

Du har dock rätt i att vi har problem. Tyvärr kan jag inte fixa dem själv och det funkar inte längre att knyta näven i fickan, svälja hårt och hålla käften? Jag har provat det i nu snart 40 år… det blir allt svårare kan jag säga.

Jag tänker så här, kanske det inte är en så stor grej att sluta använda ordet ”neger” eftersom det är både utdaterat, numera utjatat och helt enkelt förolämpande såsom det uppfattas av oss själva. Vad säger du?

Personen som hade skrivit den ytterst dubiösa kommentaren på Facebook svarade:

orkar inte läsa din uppsats just nu, men menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll

Jag har sagt det innan och säger det igen, varför inte bara sluta använda ord som så uppenbarligen upplevs som kränkande för olika människor, inklusive författaren till denna blogg. Att ta strid och stå för något man tror på är beundransvärt, men är detta en strid man vill verkligen lägga energi på, en strid som bidrar till att andra människor känner sig som andrahandsmänniskor?

Jesper Shuja 

Nyårslöfte: Ät mer grönt, bättre för din hälsa, miljön, fattiga och för djuren

Det nya året börjar närma sig med raska steg och flertalet av oss har redan börjat fundera över våra kommande nyårslöften. För många är det en tid av hopp, tanke på förändring sprider glädje inom oss, en glädje som säkerligen blir bestående om vi de facto kan stå kvar vid vårt löfte.

Jag har personligen bestämt mig för att bli Vegan (efter 10 år som Vegetarian), ett steg som känns rätt för mig. Jag vet att det finns många människor som gladeligen hade blivit Vegan eller Vegetarian, men anser det alltför svårt. Man är orolig över att man inte har kunskaperna, kommer sakna köttsmaken, hur det kommer att funka rent socialt eller helt enkelt fastnat i köttproteinsmyten:

Protein

Vilka orsakerna än är är det tveklöst ett stort val, som för många kan upplevas som svårt. Men kanske är det så att man inte måste bli en hardcore Vegan vid första försöket, kanske det är babysteg som är metoden för dig? Något som ter sig blivit alltmer populärt i vissa kretsar är den s.k. ”The Weekday vegetarian” metoden. Det innebär att du äter bara Veganskt/Vegetariskt måndag till fredag, och på lördag och söndag är det fritt val. Konsekvenserna av detta blir att du går ner i vikt (om det skulle behövas), du får bättre hälsa (förebyggande mot både cancer och hjärt- och kärlsjukdomar), du hjälper världens fattiga, du bidrar till en renare miljö (inget bidrar mer till miljöförstörelsen än köttindustrin) och fler djur får en chans att överleva. Vi kan alla göra vår del, kvittar hur litet eller stort det är, så bidrar vi med något.

Jag låter Graham Hill på TEDTalks få ge er hans korta berättelse (finns svenska undertexter) om varför han har valt att vara en Veckovegetarian:

GOTT NYTT ÅR till er alla och hoppas att nästa blir ett underbart grönt år för oss alla!!!

(Om det är någon som vill ha hjälp och tips med att påbörja en Vegansk/Vegetarisk livsstil är det bara att höra av er. )

Jesper Shuja 

God Jul: Julklappar eller närhet

Insåg att jag ännu inte önskat God Jul och funderade över om det var försent i ljuset av att det idag är den 25:e. Likväl har jag precis kommit hem från min äldsta vän då jag firat kanadensisk jul, då den 25:e anses vara högtidligare än 24:e, mycket p.g.a. att det är just den dagen de öppnar julklapparna. Det var mycket trevligt. Igår var jag hemma hos min egen familj och var med på deras julklappsutdelning, även detta var trevligt. Kontentan av dessa två dagar var att julklappar är en stor del av vår syn på julen, vilket jag tycker är lite sorgligt. Visst är det trevligt när familj och vänner samlas för att fira julen och umgås med mat och värme. Visst är det trevligt att ge någon en fin julklapp, men någonstans tror jag att vi tappar bort hela poängen med julen, bland de 10-30-tals julklappar som vi ger till våra barn. Det ter sig osannolikt att det barn som får sådana mängder hinner uppskatta tanken bakom varje gåva, och givetvis talar jag av personlig erfarenhet när jag själv var yngre. Ändock märker jag att julklapparna blir allt fler för varje generation, och ur mitt perspektiv är det inte för att våra barn har själva blivit mer givmilda eller altruistiska.

Så jag ställer mig frågan varför mängden har ökat under åren? Vad är det vi försöker tillgodose? Kan det vara närvaron som tryter? Försöker vi täppa igen ett hål av skuldkänslor? Är det möjligt att om vi faktiskt la mer tid på varandra, barn som vuxen, hade det inte funnits ett lika stort behov för julklappar, i alla fall inte i dessa mängder? Trots allt finns det ingen större gåva än närhet till ens nära och kära. Jag hoppas att jag tar med mig dessa funderingar när jag och min käraste väl startar vår egen familj i framtiden.

Jag önskar er alla en riktigt skön och God Jul och hoppas den blir fylld med massor av värme och närhet.

Brothers

 

Här har ni en av min absoluta favoritjullåt:

 

Jesper Shuja 

Kalla Ankas stereotypiska jul

Jag funderar över detta med den senaste tidens debatt kring Kalla Ankas jul på julafton. Det finns en hel del gnäll från flera individer på b.la. Facebook angående förändringarna i Tomtens verkstad. Folk som vill behålla ”våra svenska traditioner” (vad nu det skulle vara). Jag märker tämligen ofta att detta är samma individer som även förespråkar att ”det har alltid hetat negerbulle och det kommer det alltid att göra”. Människor tycks ha en innerlig rädsla för förändringar, att bevara de ”traditioner” som de alltid har känt till. Men finns det verkligen inte utrymme för nya traditioner? Traditioner som inte upplevs som kränkande för andra grupper av människor? Eller är det ett måste att bevara ett synsätt som härstammar från de koloniala kulturrasistiska strömningar som påverkat Sverige under århundraden, i vårt medvetna eller undermedvetna? (Om ni vill se ett nyhetsinslag besök denna länk på SVT-Play)

disneyjul_992NY

Jag låter min lärare Malin Glimäng, postkolonial forskare och lektor, på Malmö högskola få säga de sista orden:

Galningen med uttalad främlingsfientlighet och järnrör är för mig inte så skrämmande jämfört med den utbredda skara i vårt land som ”inte är rasister” men som ivrigt skapar och gillar Fb grupper där man i muntert samförstånd föraktar det som anses på tok för politiskt korrekt.

Nu det här med Disney….suck! Disney väljer att ta bort material som härstammar från 1930-talet och som anses symbolisera problematiska stereotyper. Är det då inte lågt, pinsamt och rätt så obehagligt att massor av ‘vanliga’ svenskar höjer sina röster i protest?!
Varför behöver man så desperat stereotypiska bilder av andra i sitt liv? Varför blir det ingen riktig jul utan dessa bilder? Varför känns det så hotfullt för medelsvensson att släppa taget om de gamla kvarlevorna från kolonialtiden?
Hur kan man vara så otroligt fäst vis rasistiska avbilder och ändå anse sig icke-rasist? […] Tänk att Disney av olika anledningar går ut och säger: ‘vi kan inte längre stå för dessa stereotyper’. Och då…då skallar ropen från det vita medelklass Sverige ut över sociala medier: ”Men det kan vi!! Vi gillar 30-talsbilderna av Judar och svarta. Snälla låt oss behålla dessa så att även våra barn kan få njuta av känslan att blint ta förgivet rättigheten att förlöjliga andra!!”

Som en klok författare nyligen sa: ”för vita svenskar är rasisten alltid någon annan”

Det är bra att vi har de här diskussionerna i Sverige nu – inte en dag för tidigt…

Jag kunde inte sagt det bättre själv!

 

Jesper Shuja 

%d bloggare gillar detta: