Jag funderar över om detta glädjande besked kommer överskugga den senaste tidens skandaler såsom kungens “mörka” förflutna och hans ack så redan klassiska fras “Vi vänder blad och ser framåt”. Jag har full förståelse för kungens angelägenhet att titta framåt till skillnad från bakåt. Inte nog med all den negativa uppmärksamhet som stundade i och med den kritikerrosade boken Carl XVI Gustaf : den motvillige monarken, utan även drottning Silvias faders dubiösa förflutna med nazismen (Drottning Silvia: Ett tappert försöka att skriva om sin faders förflutna).

Personligen anser jag att den svenska monarkin är en förlegad institution och jag undrar om den ännu namnlösa prinsessan kommer att få en chans bestiga tronen, då nationen möjligtvis hunnit avskaffa kungahuset dessförinnan? Tiden får utvisa…Men jag hoppas verkligen att den lilla flickan får ett gott och hälsosamt liv, och får slippa de “bojor” och “fängelse” som hennes mor och morfar fått uthärda. För låt oss vara ärliga, ett kungligt liv med dagens standard är inte på något vis bara ett liv fyllt av rikedomar och glamour, utan ett liv som är ödesbestämt. Den fria viljan ter sig vara frånvarande.

Källor: Sveriges Radio, DN, Aftonbladet, SVT, Sydsvenskan, Sveriges Radio

Jesper Shuja 

Likväl har den filosofin ändrats någorlunda under de sista två åren. Det började med att jag och flickan åkte med hennes familj till Egypten, rättare sagt Sharm El Sheik (naturligtvis var detta ca ett år innan arabiska våren) för att fira hennes fars 60 års dag, vilket givetvis blev en 60 års vecka. Visst, jag var tämligen negativ till att resa dit då jag anser att denna form av semsterfirande är inget annat än en ny form av kolonialisering, med andra ord exploatering. Den åsikten är än idag högst levande. Dock hjälpte resan mig att öppna mina ögon för något annat, nämligen konsten att slappna av!

När du är på ett helt annat ställe, då du inte har med dina akademiska böcker, inte har med din pågående uppsats, alltså när du inte har med dig din arbetsbörda, vad än den må vara, då står du inför två val? Antingen sitter du och surar och känner dig stressad över arbetet som väntar på dig där hemma, eller så väljer du helt enkelt att slappna av. Och på denna resan valde jag det sistnämnda, nämligen att ge efter och “relaxa” eller som ungdomarna idag gillar att säga, “chilaxa“. Bara ligga vid poolen eller stranden, läsa skönlitteratur, äta massa “skit” (onyttigheter), umgås, utflykter, vilket revolutionerande koncept.

Jag började nu förstå hur fel ute jag hade varit beträffande vikten av att återhämta sig. Utan tvekan är det viktigt att vara produktiv, men alla behöver vi säkerligen fylla på energidepån med jämna mellanrum för att orka fortsätta. Kreativitet och inspiration lär enligt många nå dig lättare när du engagerar dig i något helt annat än ditt arbete. Det visade sig påtagligt när jag kom hem, mera ork, mer produktivitet, helt enkelt fick jag mer gjort.

Samma känsla, om än i något måttligare variant, nådde mig under gårdagen under de 3 timmar som vi spenderade på Harmonigården. Plaska runt i poolen, ligga och läsa Salman Rushdies berömda verk, Midnattsbarnen och sitta i bubbelpoolen med min älskade och dricka Smoothies. Till och med vågade jag mig på det här med “floating“. Visst, jag skulle ligga där inne och flytta i ca 45 minuter men valde att hoppa ur efter 10, men jag försökte! Rom byggdes inte på en dag. Ett tips till alla er där ute som vill testa på och “floata”, raka er inte på något känsligt “område” innan ni beger er ut på detta äventyr, det lär svida till ordentilgt, med tanke på all den salt som finns i tanken, I’m just saying! 

(Tanken på Harmonigården är mycket större)

Så alla ni som känner att ni håller på att gå in i vägen och inte finner någon inspiration, ta hand om er själv och börja CHILAXA! Ni vinner på det i längden!

Jesper Shuja 

Att den svenska vapenindustrin skulle vara petnoga med vem man exporterar till ter sig enbart vara en myt, även om:

Sverige ska enligt riksdagens riktlinjer inte exportera krigsmateriel till krigförande länder eller till ”stater där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer”.

Med det sagt är det högst egendomligt att vi ändå fortsätter sälja vapen till odemokratiska nationer:

Få rika länder har en högre andel vapenexport riktad till fattiga och odemokratiska länder än vad Sverige har, konstaterar tankesmedjan Center for Global Development i Washington.

Enligt Anna Ek från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen har regeringen ändrat på retoriken:

– Politikerna i riksdagen har skiftat retorik. Man har gått från att kalla det krigsmateriel till att benämna det försvarsmateriel. Rekord i försvarsmateriel låter inte så farligt, men när man säger rekord i krigsmateriel hajar folk till. Politikerna ser vapenexporten i rent ekonomiska termer, att det är bra för Sveriges ekonomi. Man pratar om arbetstillfällen, att det är viktigare än krig i andra länder. Men resonemanget om vad det är vi verkligen exporterar hörs allt mer sällan i riksdagen, säger hon.

– Alliansen är generellt mer positivt inriktad till försäljning av krigsmateriel. Det kan man bland annat se på att man inrättade en särskild myndighet som ska främja krigsmaterielexporten från Sverige, Försvarsexportmyndigheten. Man har satsat pengar på att skapa en myndighet som ska främja vapenexporten.

För att vara en nation som internationellt profilerat sig som ett fredsbevarande land och som tämligen ofta gärna lyfter fram att vi inte varit med i ett krig på över 200 år, är det intressant att observera att vi uppenbarligen inte har något problem med att bidra till krig.

Källor: DN, NY Teknik, Svenska Freds 

Jesper Shuja 

Övriga regeringspartier har länge velat ändra denna lag, enligt Sydsvenskan, men KD har har tidigare satt stopp för en sådan utveckling. Enligt det kristna partiet har denna inställning bottnat i en oro över att människor som byter kön inte blir bra föräldrar. Enligt RFSL finns det ingen godtagbar forskning som skulle stödja en sådan tes. Det är dock inte alla inom KD som tycker att detta är en positiv utveckling. Tuve Skånberg, riksdagsledamot, anser att det är en bedrövlig nyhet och hänvisar till FN:s barnkonvention:

– Barn har rätt till både sin mor och sin far. Det kan inte vara barnets bästa att födas av sin mor som samtidigt är ens far. I stället för könsbyte blir det en könsdubblering, vi får ett tredje kön. Det måste utredas.

Personligen har jag länge tyckt att deras tidigare inställning har varit helt befängt. Vad som står detaljerat i FN:s barnkonvention har jag föga kunskap om. Likväl har jag svårt att tro att FN skulle stödja ett sådant ålderdomligt tänk. Någon som har mer kunskaper får gärna bidra med dem, hade varit uppskattat. Min uppfattning är att barn mår bra av att ha föräldrar som älskar dem och ta hand om dem, kvittar vilken konstellation som föräldrarna har. Sverige har redan ett ytterst mörkt förflutet med tvångssteriliseringar.

Men i slutändan måste detta ändå vara en seger för oss som tror på ett samhälle för alla. Ett samhälle som står för jämlikhet och jämställdhet, där kön, ras och trosuppfattning respekteras av alla.

Källor: Sydsvenskan, GP, DN, DN, SvD

Jesper Shuja

Fakta/Lärarlegitimation

Sedan den 1 augusti 2011 kan lärare och förskollärare ansöka om lärarlegitimation hos Skolverket. För att få den krävs lärarexamen samt intyg på minst ett års yrkeserfarenhet.

Legitimationen visar vilken eller vilka skolformer, årskurser och ämnen läraren är behörig i.

Legitimationskravet skulle börja gälla 1 juli 2012. Under en övergångstid skulle fast anställda utan legitimation få fortsätta sätta betyg.

Efter den 1 juli 2015 skulle legitimationskravet vara absolut.

Likväl ter det sig så om detta inte kommer att uppfyllas så tidigt som till sommaren (se TV4 Nyheterna). Helt enkelt är Skolverket överbelastade. Av 87 000 inkomna ansökningar har de hittills enbart hunnit med 2 000 på ett halvår. Med tanke på att det finns ca 180 000 lärare i Sverige lär det ta väldigt lång tid innan de har lyckats avsluta detta till synes enorma och oändliga projekt. Med andra ord har Skolverket inget val än att skjuta fram kravet på lärarleg. Ett rimligt antagande är att om legitimationskravet från och med 1 juli detta år skjuts upp, då lär det absoluta kravet för 2015 följa samma utveckling. Eller vad tror ni?

Jag funderar över hur detta kommer att påverka framtida läraranställningar? Om en person som inte har avslutat sin lärarutbildning söker en lärartjänst, då kan rimligen ingen rektorn använda sig av ett lärarleg som orsak för att inte anställa. Eller har jag missuppfattat det hela?

Källor: Aftonbladet, SvD, TV4, Lärarnas Nyheter,

Jesper Shuja 

Källor: DN, DI, DN, GP, Newsmill

Jesper Shuja 

I Finland har marknadens logik aldrig blivit förhärskande i skolorna. I stället har man visat förtroende för lärarnas professionalitet. Läraryrkets status har höjts lika mycket som den har sjunkit i Sverige. Skillnaden syns tydligast i hur lockande lärarbanan ter sig för unga människor. Lärarutbildningen i Finland drar till sig mängder av ansökningar; ofta är det bara en av tio som kommer in. Hur det förhåller sig i Sverige behöver jag inte upplysa om.

Sven-Eric Liedman

Om jag förstår honom rätt, är Liedman inspirerad av Vygotskijs didaktiska lära:

Om man alls kan tala om en flumskola i Sverige, är den ett barn av 90-talet. De krafter som under de senaste årtiondena velat rädda Sveriges utbildningsväsen från den drastiska försämringen har tvärtom bidragit till den. Jan Björklund fortsatte den vildsinta kritik av sakernas tillstånd som DN:s Hans Bergström bedrivit från 90-talets början. Bergström hade Lorraine Monroe som sin idol. De hårda bandagen från en slumskola i New York skulle rädda Sverige. Björklund gjorde också ordningsfrågor till sina. Kepsarna skulle av, mobiltelefonerna bort.

Han vädjade till ett sunt förnuft men inte till faktiska kunskaper om skolverkligheten. Sunt förnuft säger att elitklasser är bra – de bästa eggar varandra! Erfarenheten visar att det är tvärtom. I blandade klasser presterar både svagare och starkare elever bättre.

Det blir tämligen tydligt att Liedman förespråkar det finska systemet gentemot det svenska. Sverige har låtit det kapitalistiska konceptet ta över skolan, vars konsekvenser vi idag bevittnar.

Jag håller med Liedman då han påpekar att den svenska skolan måste än en gång förstatligas:

På en enda punkt håller jag med utbildningsministern. Skolan bör åter förstatligas. Mina argument är dock inte hans. Friskolor som har en egen pedagogisk agenda må tolereras. Men bort med den otillständiga möjligheten att ta ut vinster på skattemedel.

Stelheter på arbetsmarknaden skapar trösklar som gör det svårt för dem som förlorar sina jobb att snabbt finna ny anställning. Kunskap i form av såväl utbildning som arbetslivserfarenhet riskerar att gå förlorad vid lång frånvaro. Det försämrar gradvis förutsättningarna för att komma i fråga för anställning eftersom arbetsgivare kan känna tveksamhet till att anställa personer som varit borta från arbetsmarknaden länge.

Detta leder till en förlust för alla parter, både för den individ som förlorar sitt arbete, för företaget men även för samhället i stort. I ljuset av detta bör man, enligt artikeln, förbereda någon form av försvar gentemot stora ekonomiska kriser.

Tanken är inget nytt, det har varit på agendan förut, men denna gång ska huvudbördan inte enbart läggas på arbetaren och arbetsgivaren:

Korttidsarbete innebär att de anställda tillfälligt går ned i arbetstid och lön när en kris slår till och efterfrågan faller kraftigt. Kostnaden bärs av tre parter: Arbetsgivare, arbetstagare och staten. Statens bidrag tar sig formen av en kreditering mot arbetsgivaravgifterna. Systemet är tänkt att uteslutande tas i bruk vid exceptionellt kraftiga efterfrågefall av det slag vi upplevde 2009 och skulle i ett sådant läge aktiveras genom beslut av riksdagen.

Förslagets förespråkare menar på att alla tre parter vinner på detta i längden:

För de anställda kan korttidsarbete innebära tydligt bättre chanser att undvika arbetslöshet. För företagen är korttidsarbete värdefullt eftersom de kan undvika att förlora anställda med värdefull kompetens och därigenom få lättare att snabbt öka produktionsnivåerna när konjunkturen vänder utan tidsödande och dyr rekrytering.

Frågan är bara om hur många som är villiga att gå ner i tid? Att gå ner i tid lär inte vålla lika stora problem som att gå ner i lön. En annan fråga är dock, har vi någon valmöjlighet? Vad gör vi om det inte finns jobb? Är det inte bättre att behålla sitt arbete, och hoppas på bättre tider? Vad jag funderar på är om de som gått ner i tid verkligen får komma upp i samma tid och samma lön när “krisen” är över?

Källor: DN, SvD, SVT, TV4, E24, Nya Affärer 

Jesper Shuja