Danny Saucedo utmanar Eric Saade: Bidra till en bättre miljö

I kampen för att skapa en bättre miljö kan vi alla bidra med något. Danny Saucedo som är högaktuell i årets melodifestival har utmanat förra årets vinnare Eric Saade. Inför Earth Hour den 31 mars har Danny lovat att enbart äta vegetariskt, duscha högst två minuter per dag och börja källsortera.

Tror ni att förra årets vinnare kommer att anta utmaningen?

Då jag redan äter vegetariskt och källsorterar, ska jag göra ett aktivt försök att duscha snabbare. Vad kan ni göra för att göra er del för miljön?

Källor: Supermiljöbloggen, Metro

Jesper Shuja 

Genuspedagog på alla förskolor: Drar man det för långt?

Jag reflekterar över detta med genus och genuspedagoger. Miljöpartiet vill införa genuspedagoger på varje förskola i Stockholm. Bakgrunden motiveras av att det finns en tydlig skillnad på hur barn bemöts av förskolepersonalen, något som bottnar i vilket kön barnet tillhör:

Forskning visar att barn i förskolan bemöts olika beroende på vilket kön de har, inte utifrån förmåga och behov. Det handlar om att vuxna omedvetet agerar utifrån föreställningar om vad som är typiskt kvinnligt och manligt och hur de bilderna kan begränsa möjligheterna för barn att utvecklas.

Ett exempel är att vuxna oftare använder svåra ord, långa meningar och noggranna förklaringar när de samtalar med flickor, medan pojkar oftare tilltalas med korta kommandon och förmaningar. En pojke som trampar i en blomsterrabatt uppmanas kort att ”gå därifrån”, medan en flicka som gör samma sak möts av ett längre resonemang om blommorna som dör om man trampar på dem. Det innebär i sin tur att flickors språk stimuleras i högre utsträckning än pojkars.

Åsa Jernberg (MP) uppmanar oss att inte falla för den stereotypiska föreställningen om att genuspedagogiken vill göra oss alla lika. I motsats handlar det om att varje barn är unikt och bör bemötas därefter.

Genom att ge förskolepersonalen ökade kunskaper i genuspedagogik får personalen verktyg för att kunna arbeta aktivt med jämställdhet.

Jag är själv lite osäker var jag står i frågan. Är det att dra det för långt? Jag har själv arbetat inom ett liknande fält, och känner en del som arbetar inom förskolor. Vad jag har förstått blir det allt vanligare med högre utbildad personal såsom förskollärare. Likväl finns det fortfarande en hel del barnskötare på förskolor och fritids, vars utbildning är tämligen begränsad till skillnad från både förskollärare och fritidspedagoger. Medan förskollärare och fritidspedagoger studerar på högskolan i minst 3 år och uppåt, lär barnskötarens utbildning sträcka sig högt till gymnasiekompetens. Med det sagt är det viktigt att lyfta fram att det finns säkerligen många barnskötare som sköter sin uppgift på ett ypperligt sätt och kan utan tvekan bemöta barnen utan förutbestämda funderingar. Jag känner en hel del, men jag känner även en del som inte gör det.

Jag är inte insatt i hur förskoleutbildningen ser ut, men jag kan tänka mig att genusaspekten finns med. Kanske är det så att om mer personal hade mer utbildning på förskolorna, hade genuspedagoger inte behövts? Kanske ska man satsa på den personal som redan finns på skolorna, t.ex. någon form av lärarlyft för barnskötare, och kanske även för förskollärare vid behov?

Se gärna Mats tankar kring fenomenet på Tysta Tankar.

Källor: Newsmill, DN, Världen idag, Miljöpartiet

Jesper Shuja 

 

 

Färre vill bli lärare: Och?

Allt färre människor vill idag bli lärare (se nyheterna). Det är väl knappast chockerande i ljuset av den låga status och löneutveckling som lärare i dagens skola får stå ut med, för att inte tala om den allt hårdare arbetsmiljön. Nedan kan ni se en jämförelse mellan 1982 och 2011 på sökande per utbildningsplats:

Sökande per utbildningsplats

Utbildning	1982	2011
Lågstadielärare	7,5
Mellanstadielärare	5,2
Grundskollärare	-	1,1
Ämneslärare Hi+Sam	9,0
Ma+Na	3,1
Språk	5,2
Ämneslärare	-	1,0
Jurist	1,9	4,0
Socionom	3,5	2,6
Läkare	6,2	5,8

Källa: Lärarnas Riksförbund, SCB. Avser förstahandsval.

Dock är jag osäker på om det är en negativ trend att färre söker sig till läraryrket. Under flera år har det blivit en trend att söka in på lärarutbildningen för att man inte kommer in på något annat. Följaktligen är det studenter som inte brinner för yrket. Är det den typen av individer som borde få lov att arbeta med samhällets framtida generationer?

Möjligtvis har jag missat den positiva aspekten med en överbefolkad lärarutbildning. Om så är fallet får någon gärna styra mig mot ljuset…

Källor: Skolvärlden, TV4, LO-tidningen, Sveriges Radio, SVT-Rapport, Lärarnas Riksförbund

 

Jesper Shuja 

Krav på lärarlegitimation skjuts på framtiden

Från och med i juni 2012 skulle det vara krav på att lärare skulle ha en legitimation för att få lov att sätta betyg m.m. Här är en kort översikt om vad det innebär:

Fakta/Lärarlegitimation

Sedan den 1 augusti 2011 kan lärare och förskollärare ansöka om lärarlegitimation hos Skolverket. För att få den krävs lärarexamen samt intyg på minst ett års yrkeserfarenhet.

Legitimationen visar vilken eller vilka skolformer, årskurser och ämnen läraren är behörig i.

Legitimationskravet skulle börja gälla 1 juli 2012. Under en övergångstid skulle fast anställda utan legitimation få fortsätta sätta betyg.

Efter den 1 juli 2015 skulle legitimationskravet vara absolut.

Likväl ter det sig så om detta inte kommer att uppfyllas så tidigt som till sommaren (se TV4 Nyheterna). Helt enkelt är Skolverket överbelastade. Av 87 000 inkomna ansökningar har de hittills enbart hunnit med 2 000 på ett halvår. Med tanke på att det finns ca 180 000 lärare i Sverige lär det ta väldigt lång tid innan de har lyckats avsluta detta till synes enorma och oändliga projekt. Med andra ord har Skolverket inget val än att skjuta fram kravet på lärarleg. Ett rimligt antagande är att om legitimationskravet från och med 1 juli detta år skjuts upp, då lär det absoluta kravet för 2015 följa samma utveckling. Eller vad tror ni?

Jag funderar över hur detta kommer att påverka framtida läraranställningar? Om en person som inte har avslutat sin lärarutbildning söker en lärartjänst, då kan rimligen ingen rektorn använda sig av ett lärarleg som orsak för att inte anställa. Eller har jag missuppfattat det hela?

Källor: Aftonbladet, SvD, TV4, Lärarnas Nyheter,

Jesper Shuja 

Sven-Eric Liedmans syn på den finska skolan

I ett tidigare inlägg skrev jag en kort redogörelse om den finska skolan, den baserades på en amerikansk artikel. Nu har vår alldeles egen Sven-Eric Liedman bidragit med sina tankar angående den ”mirakellösa” finska skolan. Han har precis läst Pasi Sahlbergs bok Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland? Och utan tvekan har den gamle idéhistorikern blivit synnerligen inspirerad:

I Finland har marknadens logik aldrig blivit förhärskande i skolorna. I stället har man visat förtroende för lärarnas professionalitet. Läraryrkets status har höjts lika mycket som den har sjunkit i Sverige. Skillnaden syns tydligast i hur lockande lärarbanan ter sig för unga människor. Lärarutbildningen i Finland drar till sig mängder av ansökningar; ofta är det bara en av tio som kommer in. Hur det förhåller sig i Sverige behöver jag inte upplysa om.

Sven-Eric Liedman

Om jag förstår honom rätt, är Liedman inspirerad av Vygotskijs didaktiska lära:

Om man alls kan tala om en flumskola i Sverige, är den ett barn av 90-talet. De krafter som under de senaste årtiondena velat rädda Sveriges utbildningsväsen från den drastiska försämringen har tvärtom bidragit till den. Jan Björklund fortsatte den vildsinta kritik av sakernas tillstånd som DN:s Hans Bergström bedrivit från 90-talets början. Bergström hade Lorraine Monroe som sin idol. De hårda bandagen från en slumskola i New York skulle rädda Sverige. Björklund gjorde också ordningsfrågor till sina. Kepsarna skulle av, mobiltelefonerna bort.

Han vädjade till ett sunt förnuft men inte till faktiska kunskaper om skolverkligheten. Sunt förnuft säger att elitklasser är bra – de bästa eggar varandra! Erfarenheten visar att det är tvärtom. I blandade klasser presterar både svagare och starkare elever bättre.

Det blir tämligen tydligt att Liedman förespråkar det finska systemet gentemot det svenska. Sverige har låtit det kapitalistiska konceptet ta över skolan, vars konsekvenser vi idag bevittnar.

Jag håller med Liedman då han påpekar att den svenska skolan måste än en gång förstatligas:

På en enda punkt håller jag med utbildningsministern. Skolan bör åter förstatligas. Mina argument är dock inte hans. Friskolor som har en egen pedagogisk agenda må tolereras. Men bort med den otillständiga möjligheten att ta ut vinster på skattemedel.

Det är för mig egendomligt att ett ”upplyst” samhälle tillåter skolor drivas privat, speciellt när ett vinstintresse finns bakom ridån. Hur kan vi någonsin vara säkra på att det är barnens bästa som kommer främst och inte skolans vinster?

Källor: DN: Pasi Sahlberg: ”Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland?”, DN: Därför är finska skolan så framgångsrik, Aftonbladet: ”Finska skolan piskar inte fram resultant”, Sydsvenskan: De har världens bästa skola, Skolverket: I Finland finns inga A-och B-skolor

Jesper Shuja 

Heltidsarbetande lärare och obetald praktik?

Tidigare har jag varit inne på vad som utgör en ”bra” lärare, vare sig han/hon har en formell utbildning eller inte (Länk). Det jag funderar över idag är VFT (Verksamhetsförlagd tid, praktik), och ”vi” som ännu inte har avslutat vår lärarutbildning men trots det arbetar fulltid som lärare. Om vi nu väljer att avsluta utbildningen vid sidan av vår lärartjänst, hur fungerar det med VFT?

När jag har diskuterat denna fråga med olika individer har jag fått uppfattningen att vi väntas göra vår praktik som en ”vanlig” lärarstudent, nämligen arbeta utan betalning. Detta tycker jag är egendomligt, i ljuset av att det finns en viss skillnad mellan en oerfaren lärarstudent och en lärarstudent som har varit i branschen under flera år.

Det är en sak att sitta och plugga på kvällar eller helger, men att arbeta fulltid, och oavlönat, som vi förväntas göra, innebär i praktiken att vi måste ta tjänstledigt från vårt fulltidsarbete. Källan till vår kapacitet att ställa fram mat på bordet och betala våra räkningar. Många av oss har säkerligen familj och en salig röra av ”saker” som vi ansvarar för. Om vi nu förväntas att godtyckligt acceptera detta, är lika som att få en smäll i nyllet med argumentet att vår erfarenhet inte har något värde.

Hur löser vi en sådan fråga realistiskt? Finns det redan lösningar som jag inte är införlivad med?

Jesper Shuja

Malmös mörker tycks inte nå ett slut. Vem ska stå till svars?

I den pågående våldseskaleringen som aldrig tycks nå sitt slut i vårt kära Malmö, har även ett ”Blame Game” börjat intensifiera. Vem ska vi skylla på? Vem ska stå till svars? Polisen? Regeringen med Reinfeldt i spetsen? Ilmar Reepalu? Beatrice Ask? Skolan? Personligen kan jag tycka att den pågående debatten är löjeväckande då ingen lösning tycks uppnås med realistiska mått, speciellt inte när man lägger tid och energi på att skuldbelägga varandra.

Men visst, det är min uppfattning. Hur ser ni på saken?

Läs själv: Expressen: Reepalu och Ask i tv-bråk om våldet, SvD: Reinfeldt: Styrande i Malmö har ett ansvar, Aftonbladet: Nej, skyll inte allt på Malmö, Sydsvenskan: ”Morden hänger inte ihop”

 

Jesper Shuja 

Skolelever och surfplattor: Adjö till skolböcker och välkommen miljötänk?

Det finns en het debatt kring skolelever och skrivinlärning. I Sollentuna testar man en ny radikal utveckling där det låter så här:

Först i tvåan får eleverna papper och penna och skolböcker är snart ett minne blott. År 2013 ska alla elever i Sollentuna ha surfplattor och datorer i stället för läromedel. ”Jämfört med övriga samhället ligger skolan i bakvattnet”, säger skolpolitikern Maria Stockhaus (M).

Stockhaus menar vidare att den pedagogiska metoden med att skriva sig till läsning är en väl beprövad teknik.

Barn saknar finmotoriken och har svårt att skriva snyggt med penna. I stället för att sitta och traggla är det lättare att trycka på tangenterna och tangenter som dessutom är ljudande. Datorn ger eleven omedelbar och individuell feedback på ett sätt som läraren aldrig kan ge alla samtidigt…

Som bekant anser Stockhaus att skolböckerna snart kan ha förverkat sin funktion. Skolpolitikern gör oss uppmärksamma om att skolböcker kan innehålla fel, och att med hjälp av internet kan eleverna nå fram till allt fler källor. Om jag uppfattar henne korrekt är hon inne på att läroböcker ofta blir omoderna men fortsätts användas. Med hjälp av internet kan eleverna kontinuerligt uppdateras med den senaste infon.

Det finns en sådan kraft i tekniken, det blir som en upptäcktsfärd och gör att barnen tycker att det är roligt att lära sig saker.

Självfallet är inte alla lika imponerade av detta nytänk, i alla fall inte Jan Björklund. Han reagerade kraftigt:

– Jag studsade till när jag läste tidningen. Jag har inga invändningar mot att man använder datorer tidigt. Men om man tänker ersätta böckerna fullt ut med digitala hjälpmedel, då är man fel ute.

Björklund är även av den stora övertygelsen att lära sig att skriva för hand är av störst vikt. Han poängterar att framtiden inte kommer skilja sig från idag, kunskaper såsom att skriva och att räkna kommer att vara av lika stor betydelse. Han lyfter även fram att man inte kan ha med sig datorer överallt. Personligen håller jag inte med honom i den frågan, mot bakgrund av att dagens surfplattor är ypperliga på resande fot. Även en rimlig tanke är att i framtiden lär dessa vara ännu smidigare att ha med sig.

Men i all denna diskussion är det en aspekt som tyckts ha glömts bort, nämligen miljöaspekten. Att trycka upp fler och fler läroböcker lär ha en fortsatt negativ påverkan på klimatet. Skogsbruket och pappret? Tryckeriprocessen och ytbehandlingar av tryckta ytor? Transporterna? De svenska pekböckerna lär tryckas i Kina som även det påverkar klimatet negativt, kanske inte lika mycket här, men ändå. (Se info)

Om alla eleverna hade surfplattor av olika slag, hade inga lärare behövt kopiera längre. Det spar både tid, pengar och miljö. Det finns säkerligen en hel rad med positiva aspekter som jag glömmer bort. Det talas massor om s.k. Grön Flagg skolor. Kanske detta är en aspekt som borde lyftas fram?

Men om miljötänket inte börjar i skolan, var börjar vi då?

(Besök gärna Tysta Tankar och Pluraword för mer åsikter.)

Jesper Shuja 

Köttfri måndag i skolan: Ett brott mot valfriheten eller klimaträddare?

Vad exakt är problemet? Igår morse satt jag och såg på Kvällsöppet. En av diskussionerna kretsade kring detta med att man försöker driva igenom en s.k. ”köttfri måndag”. Vad innebär nu detta? Jo, med tanke på att världen håller på att gå under, klimatproblem, hungersnöd och en mängd olika sjukdomar som kan direkt spåras till köttkonsumtion etc. har en rad ”viktiga” individer hemma i Sverige bestämt sig för att vi bör begränsa köttkonsumtionen inom skolan. Bl.a. lär detta projekt bottna i en stor rapport som FN 2006 lade fram. Kontentan av rapporten var att världens nuvarande livsstil inte är hållbar för framtiden, varken för miljön eller oss. Enligt FN är en förändring oundvikligt, och det är upp till varje nation att påbörja denna förändring. Likväl lär det inte skett några större förändringar.

Tanken bakom en ”köttfri måndag” bottnar alltså bland annat på att vi måste förändra vår livsstil i hopp om att rädda vår omgivning, med andra ord där vi lever och bor. Det låter väl som sunt förnuft? Eller? Uppenbarligen inte för alla, då det nu har uppkommit protester från lite här och var runt om i landet. Det talas om ”för mycket pekpinnar” och om ”valfrihet” och att det inte är rätt att ”tvinga” barnen att äta vegetariskt (Se TV4 nyheterna). Men kan någon berätta för mig hur det skiljer sig för den typiska ”5 dagars köttfulla veckan”?

För visst är det så att barnen normalt inte har en massa valmöjligheter under skollunchen? De barn som normalt äter kött lär ha ett alternativ, nämligen det som serveras för dagen. Det vegetariska alternativet är förbeställt för dem som är vegetarianer, alltså inte ett andra alternativ för de som äter kött. Detsamma är gällande för det muslimska alternativet osv.

Visst riskerar vi att mista vissa elever som väljer att skippa lunchen och kanske väljer ett snabbmatsalternativ, utanför skolområdet. Det är givetvis en negativ utveckling om så skulle ske. Men att i ett så tidigt stadium skrika ”hjälp” ”våra barn får inte den näring de behöver” låter som ett allt för ogenomtänkt och förhastad reaktion. Alla förändringar behöver tid för att uppnå sin potential.

Så låt oss ta tillfället i akt och se detta ur ett större perspektiv. Det finns väl ingen som kan förneka att vi i dagens samhälle har ett gediget problem, utan tvekan lever vi utöver våra resurser. Även om vi ännu inte påverkas märkbart (något som snart kommer att förändras) i förhållande till fattigdom, finns det stora delar av världen som gör det. Förändringar sker med små mått.

Trots allt talar vi om 1 DAG, och inte att tvinga Sveriges alla knattar till heltidsvegetarianer à la hinduismen.

Paul McCartney säger så här:

Jesper Shuja

Vad har den svenska skolan att lära av den finska?

Häromdan läste jag en intressant artikel i den amerikanske tidningen The Atlantic. Där jämförde man den finska skolan och den amerikanska. Det är en slående skillnad. För er som inte är införlivade om den finska skolan, så lär den vara en av värdens bästa. I flera år har de finska eleverna presterat mycket högt enligt den s.k. PISA undersökningen. Denna undersökning pådrivs vart tredje år av OECD länderna. Det som testas primärt är 15 åringars kunskaper inom läsförståelse, matematik och naturkunskap. Medan de finska eleverna kommer väldigt högt i denna undersökning har de amerikanska eleverna presterat medelmåttigt som bäst.

Det är av intresse att lyfta fram en jämförelse mellan den stereotypiska östasiatiska modellen. Elever förväntas att studera väldigt hårt och traditionsbundet, även efter skolan, i motsats till de finska eleverna varav dessa får tämligen lite läxor och kreativa lekar är en del av vardagen. Just därför får Finland ofta besök från olika länder i hopp om att förstå detta ”fenomen.”

Pasi Sahlberg, chef för CIMO (Centret för internationell mobilitet och internationellt samarbete), och författare till Finnish Lesson: What Can the World Learn from Educational Change in Finland?, var på besök i USA för att diskutera skillnaderna på respektive skolverksamhet. Och enligt honom finns där massiva olikheter.

Först och främst finns det inga privata skolor i Finland. Det finns självständiga skolor, men dessa är statligt betalda, och inga av dessa får lov att använda sig av studentavgifter. Detsamma är gällande för universiteten.

Enligt Sahlberg får han konstant samma frågor från amerikaner: Hur kan man utvärdera eleverna om man inte kontinuerligt testar dem (prov)? Hur förbättrar man lärandet om ni inte står till svars för dåliga lärare eller inte använder er av meritbaserad lön till duktiga lärare? Hur alstrar ni konkurrens och hur engagerar ni den privata sektorn? Hur erbjuder ni skolvalmöjligheter?

Enligt artikeln finns det inga standardiserade tester i Finland. Undantaget kan vara ett slutprov som eleverna tar innan de slutar gymnasiet (Jag förmodar att det är någon form av studentexamens prov).

Istället har de finska lärarna utbildats i att utvärdera eleverna i klassrummet, med tester på individnivå som lärarna själv har skapat. Vid slutet av terminen får barnen betyg, men dessa har grundats på individuell betygssättning av varje enskild lärare.

Sahlberg lyfter fram att i Finland får både lärare och administratörer prestige, en bra lön och mycket ansvar. Det är tufft att komma in på lärarutbildningen, och det är en Masters som krävs för att få lov att bli en lärare. Sahlberg menar även på att om en lärare missköter sitt uppdrag, då är det upp till rektorn att uppmärksamma detta och hantera det därefter.

Visste är det så att amerikaner förespråkar en konkurrensbaserad skola, men som Sahlberg poängterar är detta något som finländare inte känner sig bekväma med. I sin bok har han med ett citat, taget från den finska författaren Samuli Paronen: ”Real winners do not compete”. Det finns inga listor på de bästa skolorna eller de bästa lärarna i Finland. Det är inte konkurrens som är drivmedlet bakom den finska utbildningspolicyn, det är samarbete.

Med andra ord ter det sig om att det är jämlikhet och samarbete som är av största intresse i den finska skolan till skillnad från konkurrens och överlägsenhet. Vilket system som fungerar bäst, ter sig enligt PISA undersökningen tala sitt tydliga språk.

Utan tvekan är det finska och amerikanska skolsystemet varandras motsatser. Vilket skolexempel kommer Sverige att efterfölja mån tro? Bara tiden lär utvisa…

(För egen läsning se: The Atlantic:What Americans Keep Ignoring About Finland’s School Success, DN: Därför är finska skolan så framgångsrik, DN:Lärarna bakom succén för skolorna i Finland, Skolverket:I Finland finns inga A-och B-skolor, Lärarförbundet: Högre lärarlöner i Sveriges grannländer, Lärarnas nyheter: Lönegapet mot Norden ökar, Gemensam: Finska skolor bäst, utan test, valfrihet och konkurrens)

Jesper Shuja