Genuspedagog på alla förskolor: Drar man det för långt?

Jag reflekterar över detta med genus och genuspedagoger. Miljöpartiet vill införa genuspedagoger på varje förskola i Stockholm. Bakgrunden motiveras av att det finns en tydlig skillnad på hur barn bemöts av förskolepersonalen, något som bottnar i vilket kön barnet tillhör:

Forskning visar att barn i förskolan bemöts olika beroende på vilket kön de har, inte utifrån förmåga och behov. Det handlar om att vuxna omedvetet agerar utifrån föreställningar om vad som är typiskt kvinnligt och manligt och hur de bilderna kan begränsa möjligheterna för barn att utvecklas.

Ett exempel är att vuxna oftare använder svåra ord, långa meningar och noggranna förklaringar när de samtalar med flickor, medan pojkar oftare tilltalas med korta kommandon och förmaningar. En pojke som trampar i en blomsterrabatt uppmanas kort att ”gå därifrån”, medan en flicka som gör samma sak möts av ett längre resonemang om blommorna som dör om man trampar på dem. Det innebär i sin tur att flickors språk stimuleras i högre utsträckning än pojkars.

Åsa Jernberg (MP) uppmanar oss att inte falla för den stereotypiska föreställningen om att genuspedagogiken vill göra oss alla lika. I motsats handlar det om att varje barn är unikt och bör bemötas därefter.

Genom att ge förskolepersonalen ökade kunskaper i genuspedagogik får personalen verktyg för att kunna arbeta aktivt med jämställdhet.

Jag är själv lite osäker var jag står i frågan. Är det att dra det för långt? Jag har själv arbetat inom ett liknande fält, och känner en del som arbetar inom förskolor. Vad jag har förstått blir det allt vanligare med högre utbildad personal såsom förskollärare. Likväl finns det fortfarande en hel del barnskötare på förskolor och fritids, vars utbildning är tämligen begränsad till skillnad från både förskollärare och fritidspedagoger. Medan förskollärare och fritidspedagoger studerar på högskolan i minst 3 år och uppåt, lär barnskötarens utbildning sträcka sig högt till gymnasiekompetens. Med det sagt är det viktigt att lyfta fram att det finns säkerligen många barnskötare som sköter sin uppgift på ett ypperligt sätt och kan utan tvekan bemöta barnen utan förutbestämda funderingar. Jag känner en hel del, men jag känner även en del som inte gör det.

Jag är inte insatt i hur förskoleutbildningen ser ut, men jag kan tänka mig att genusaspekten finns med. Kanske är det så att om mer personal hade mer utbildning på förskolorna, hade genuspedagoger inte behövts? Kanske ska man satsa på den personal som redan finns på skolorna, t.ex. någon form av lärarlyft för barnskötare, och kanske även för förskollärare vid behov?

Se gärna Mats tankar kring fenomenet på Tysta Tankar.

Källor: Newsmill, DN, Världen idag, Miljöpartiet

Jesper Shuja 

 

 

Färre vill bli lärare: Och?

Allt färre människor vill idag bli lärare (se nyheterna). Det är väl knappast chockerande i ljuset av den låga status och löneutveckling som lärare i dagens skola får stå ut med, för att inte tala om den allt hårdare arbetsmiljön. Nedan kan ni se en jämförelse mellan 1982 och 2011 på sökande per utbildningsplats:

Sökande per utbildningsplats

Utbildning	1982	2011
Lågstadielärare	7,5
Mellanstadielärare	5,2
Grundskollärare	-	1,1
Ämneslärare Hi+Sam	9,0
Ma+Na	3,1
Språk	5,2
Ämneslärare	-	1,0
Jurist	1,9	4,0
Socionom	3,5	2,6
Läkare	6,2	5,8

Källa: Lärarnas Riksförbund, SCB. Avser förstahandsval.

Dock är jag osäker på om det är en negativ trend att färre söker sig till läraryrket. Under flera år har det blivit en trend att söka in på lärarutbildningen för att man inte kommer in på något annat. Följaktligen är det studenter som inte brinner för yrket. Är det den typen av individer som borde få lov att arbeta med samhällets framtida generationer?

Möjligtvis har jag missat den positiva aspekten med en överbefolkad lärarutbildning. Om så är fallet får någon gärna styra mig mot ljuset…

Källor: Skolvärlden, TV4, LO-tidningen, Sveriges Radio, SVT-Rapport, Lärarnas Riksförbund

 

Jesper Shuja 

Krav på lärarlegitimation skjuts på framtiden

Från och med i juni 2012 skulle det vara krav på att lärare skulle ha en legitimation för att få lov att sätta betyg m.m. Här är en kort översikt om vad det innebär:

Fakta/Lärarlegitimation

Sedan den 1 augusti 2011 kan lärare och förskollärare ansöka om lärarlegitimation hos Skolverket. För att få den krävs lärarexamen samt intyg på minst ett års yrkeserfarenhet.

Legitimationen visar vilken eller vilka skolformer, årskurser och ämnen läraren är behörig i.

Legitimationskravet skulle börja gälla 1 juli 2012. Under en övergångstid skulle fast anställda utan legitimation få fortsätta sätta betyg.

Efter den 1 juli 2015 skulle legitimationskravet vara absolut.

Likväl ter det sig så om detta inte kommer att uppfyllas så tidigt som till sommaren (se TV4 Nyheterna). Helt enkelt är Skolverket överbelastade. Av 87 000 inkomna ansökningar har de hittills enbart hunnit med 2 000 på ett halvår. Med tanke på att det finns ca 180 000 lärare i Sverige lär det ta väldigt lång tid innan de har lyckats avsluta detta till synes enorma och oändliga projekt. Med andra ord har Skolverket inget val än att skjuta fram kravet på lärarleg. Ett rimligt antagande är att om legitimationskravet från och med 1 juli detta år skjuts upp, då lär det absoluta kravet för 2015 följa samma utveckling. Eller vad tror ni?

Jag funderar över hur detta kommer att påverka framtida läraranställningar? Om en person som inte har avslutat sin lärarutbildning söker en lärartjänst, då kan rimligen ingen rektorn använda sig av ett lärarleg som orsak för att inte anställa. Eller har jag missuppfattat det hela?

Källor: Aftonbladet, SvD, TV4, Lärarnas Nyheter,

Jesper Shuja 

Sven-Eric Liedmans syn på den finska skolan

I ett tidigare inlägg skrev jag en kort redogörelse om den finska skolan, den baserades på en amerikansk artikel. Nu har vår alldeles egen Sven-Eric Liedman bidragit med sina tankar angående den ”mirakellösa” finska skolan. Han har precis läst Pasi Sahlbergs bok Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland? Och utan tvekan har den gamle idéhistorikern blivit synnerligen inspirerad:

I Finland har marknadens logik aldrig blivit förhärskande i skolorna. I stället har man visat förtroende för lärarnas professionalitet. Läraryrkets status har höjts lika mycket som den har sjunkit i Sverige. Skillnaden syns tydligast i hur lockande lärarbanan ter sig för unga människor. Lärarutbildningen i Finland drar till sig mängder av ansökningar; ofta är det bara en av tio som kommer in. Hur det förhåller sig i Sverige behöver jag inte upplysa om.

Sven-Eric Liedman

Om jag förstår honom rätt, är Liedman inspirerad av Vygotskijs didaktiska lära:

Om man alls kan tala om en flumskola i Sverige, är den ett barn av 90-talet. De krafter som under de senaste årtiondena velat rädda Sveriges utbildningsväsen från den drastiska försämringen har tvärtom bidragit till den. Jan Björklund fortsatte den vildsinta kritik av sakernas tillstånd som DN:s Hans Bergström bedrivit från 90-talets början. Bergström hade Lorraine Monroe som sin idol. De hårda bandagen från en slumskola i New York skulle rädda Sverige. Björklund gjorde också ordningsfrågor till sina. Kepsarna skulle av, mobiltelefonerna bort.

Han vädjade till ett sunt förnuft men inte till faktiska kunskaper om skolverkligheten. Sunt förnuft säger att elitklasser är bra – de bästa eggar varandra! Erfarenheten visar att det är tvärtom. I blandade klasser presterar både svagare och starkare elever bättre.

Det blir tämligen tydligt att Liedman förespråkar det finska systemet gentemot det svenska. Sverige har låtit det kapitalistiska konceptet ta över skolan, vars konsekvenser vi idag bevittnar.

Jag håller med Liedman då han påpekar att den svenska skolan måste än en gång förstatligas:

På en enda punkt håller jag med utbildningsministern. Skolan bör åter förstatligas. Mina argument är dock inte hans. Friskolor som har en egen pedagogisk agenda må tolereras. Men bort med den otillständiga möjligheten att ta ut vinster på skattemedel.

Det är för mig egendomligt att ett ”upplyst” samhälle tillåter skolor drivas privat, speciellt när ett vinstintresse finns bakom ridån. Hur kan vi någonsin vara säkra på att det är barnens bästa som kommer främst och inte skolans vinster?

Källor: DN: Pasi Sahlberg: ”Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland?”, DN: Därför är finska skolan så framgångsrik, Aftonbladet: ”Finska skolan piskar inte fram resultant”, Sydsvenskan: De har världens bästa skola, Skolverket: I Finland finns inga A-och B-skolor

Jesper Shuja 

Heltidsarbetande lärare och obetald praktik?

Tidigare har jag varit inne på vad som utgör en ”bra” lärare, vare sig han/hon har en formell utbildning eller inte (Länk). Det jag funderar över idag är VFT (Verksamhetsförlagd tid, praktik), och ”vi” som ännu inte har avslutat vår lärarutbildning men trots det arbetar fulltid som lärare. Om vi nu väljer att avsluta utbildningen vid sidan av vår lärartjänst, hur fungerar det med VFT?

När jag har diskuterat denna fråga med olika individer har jag fått uppfattningen att vi väntas göra vår praktik som en ”vanlig” lärarstudent, nämligen arbeta utan betalning. Detta tycker jag är egendomligt, i ljuset av att det finns en viss skillnad mellan en oerfaren lärarstudent och en lärarstudent som har varit i branschen under flera år.

Det är en sak att sitta och plugga på kvällar eller helger, men att arbeta fulltid, och oavlönat, som vi förväntas göra, innebär i praktiken att vi måste ta tjänstledigt från vårt fulltidsarbete. Källan till vår kapacitet att ställa fram mat på bordet och betala våra räkningar. Många av oss har säkerligen familj och en salig röra av ”saker” som vi ansvarar för. Om vi nu förväntas att godtyckligt acceptera detta, är lika som att få en smäll i nyllet med argumentet att vår erfarenhet inte har något värde.

Hur löser vi en sådan fråga realistiskt? Finns det redan lösningar som jag inte är införlivad med?

Jesper Shuja