Back to my roots

Ibland känner jag ett behov av att söka mig till mitt andra ursprung. Därför delar jag med mig av en av mina favorit låtar:

Låten finns med i en av mina favorit filmer Monsunbröllop (Monsoon Wedding) 

Om ni inte sett den redan så se den, mycket vacker film samt humoristisk.

Mycket nöje.

Jesper Shuja

Star Wars dubbad: Bra för barnen eller ett helgerån?

May the force be with you, men den kraft som nu bygger upp mot att Star Wars ska dubbas, lär vara en kraft som vi sent kommer att glömma.

(Tommy Nilsson som ersättare för Liam Neeson?)

Så här låter det i Aftonbladet:

– Vems idiotiska idé var det? Att ens komma på tanken att dubba Star Wars, hur kan man?, skriver läsaren Martin Ström.

80 % av de som röstade på Aftonbladet menade på att  det är en ”vidrigt”:

– Låt barnen lära sig engelska i ung ålder i stället. Just det här har Sverige faktiskt varit bra på. Vill inte att det blir som övriga länder i Europa där all TV är på det inhemska språket. Skandal, menar läsaren TimThelin.

– Dubbning borde totalförbjudas i Sverige, våra röstskådisar är så urusla att man bara vill dö när man hör dom, skriver ReginaOlsson.

– Jag hatar dubbade filmer över huvudtaget, men att de ska vanhelga även Star Wars med detta djävulens påfund, det är mer än jag klarar, skriver läsaren AlexRisberg.

Star Wars-experten Magnus Edlund menar på att det är ett helgerån:

Varför, gud, varför har du övergivit mig?

I vilken sinnessjuk galax lever vi, där Kim Sulocki gör Jar-Jar Binks vidriga röst? Där Andreas Nilsson ersätter Frank Oz som Yoda?

Det är helgerån! Yoda är Yoda, inte någon jäkla ”Allsång på Skansen”-röst!

Men visst, pissa sönder ”Det mörka hotet” ännu mer. Jag bryr mig inte.

Det jag fruktar är att de ska dubba även originaltrilogin.

Är då alla av samma uppfattning? Behövs det inte lite nyansering? Jodå, två småbarnsföräldrar säger så här:

– Jag tror faktiskt att mina barn skiter i vem som gör de svenska rösterna. De är glada för att de har möjlighet att förstå filmen utan att jag ska behöva läsa för dem, skriver Petra Dahlqvist.

– Jag för min del ser fram emot att kolla in filmen tillsammans med min nioårige son, som tidigare har genomlidit sin pappas översättningar i realtid. Nu kan vi äntligen slappna av båda två, skriver Mikael Runesson.

Bloggaren Morrica delar med sig:

Jag förstår att de svenska rösterna tycker det är en jättekul grej, men precis som Shakespeare i svensk översättning blir lite taffligare, lite tunnare så blir dubbade filmer, hur väl läppsynkroniserade de än är, sämre, fånigare, tunnare. Tonfallet blir hurtigare, känslan i replikerna urvattnas och med den känslan i berättelsen.

Ett smakprov på hur det kan se ut:

Vad tycker ni? Är det bra för barnen eller är det ett helgerån?

 

Jesper Shuja

Varför vi idag behöver superhjältar

Jag är en stor superhjälteentusiast, jag älskar det mesta av både DC Universe och Marvel Comics. Allt från Superman till Thor. Det är ett barnsligt kul nöje att få lov att följa dessa olika hjältars fantastiska äventyr. Det är klart märkbart att Hollywood har återinfört dem på ett stort sätt under det senaste decenniet, något som utan tvekan bottnar i ett förnyat intresse hos publiken.

Jag är av förståelsen att det återupplivade intresset för superhjältar har delvis sin grund i att världen idag upplevs som alltför komplicerad. Det måhända att människan i västvärlden inte längre har en lika tydlig antagonist, d.v.s. bad guy, efter Berlinmurens fall och som därefter följdes av Sovjetunionens undergång.

Det skulle gå att argumentera att islamvärlden har i mångt och mycket fått ersätta kommunisternas maliciösa roll, både i Hollywood och i utrikespolitiken (läs mer om detta fenomen i en föregående artikel). Sedan har vi naturligtvis Kina, som alltmer upplevs som ett hot mot den västra hemisfären. Men i realiteten lär där inte finnas ett genuint hot från Kina, då både Kina och USA är ekonomiskt beroende av varandra vilket följaktligen innebär att ett krig sinsemellan inte hade gynnat någon. Med andra ord är dagens utrikespolitiska omvärld alltför invecklad och sammanflätad.

Och med det sagt träder superhjältarna och superskurkarna in. För Lets face it, det är ingen djup problematik som manifesterar sig i dessa superhjälteberättelser. Superman, Batman, Hulken, X-men, Green Lantern, Thor och Fantastic four m.fl. har alla en gemensam nämnare, nämligen att det inte går att ta miste på vem som är ”good guy” respektive ”bad guy”. Där finns sällan en mer komplicerad historik till just varför ”the bad guy” valt att följa den ”mörka” vägen.

Och jag förmodar att det är så vi vill ha det?

Jesper Shuja